― 31 ―
men jag kunde likväl icke bliva riktigt klok på hur det egentligen förhöll sig.
Så småningom blev jag van vid att se herrn med de svarta polisongerna. Jag tyckte icke bättre om honom än i början och hyste samma dunkla svartsjuka mot honom; men om jag också hade något annat skäl därtill än ett barns instinktiva ovilja och en allmän föreställning om att Peggotty och jag kunde hålla mycket av min mor utan någon hjälp, var detta likväl ganska säkert icke det skäl, som jag skulle ha haft, i fall jag hade varit äldre. Något sådant eller dylikt föll mig emellertid aldrig in. Jag kunde göra iakttagelser så att säga bitvis, men att knyta ihop ett nät av flera sådana bitar och fånga något däri, det översteg ännu mina krafter.
Medan jag en höstmorgon var nere i den främsta trädgården med min mor kom mr Murdstone — jag visste nu att detta var hans namn — ridande förbi. Han höll in hästen för att hälsa på min mor och sade, att han ämnade sig till Lowestoft för att besöka några vänner, som lågo där med en lustjakt, och föreslog att han skulle få taga mig med framme i sadeln, om jag hade lust för denna lilla ridtur.
Luften var så klar och behaglig, och hästen tycktes själv glädja sig så mycket vid tanken på denna ridtur, medan han stod och frustade och stampade, att jag kände en stor lust att följa med honom. Jag blev nu skickad upp till Peggotty för att göras fin, och under tiden steg mr Murdstone av och gick, med hästens tygel om armen, långsamt fram och tillbaka på andra sidan av törnhäcken, medan min mor gick långsamt fram och tillbaka på den inre sidan för att hålla honom sällskap. Jag erinrar mig att Peggotty och jag tittade ut efter dem genom mitt lilla fönster; jag erinrar mig hur omsorgsfullt de tycktes undersöka törnrosorna, medan de vandrade framåt, och huru Peggotty, som var långt ifrån att äga en ängels tålamod, helt plötsligt blev mycket butter och borstade mitt hår mycket hårt åt orätt håll.
