Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/349

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 345 —

pen gata. På dessa tillräckliga grunder beslutar jag att slåss med slaktaren.

Det är en sommarafton i en grön fördjupning vid hörnet av en mur. Jag möter slaktaren enligt föregående avtal och beledsagas av en utvald trupp av våra gossar, slaktaren däremot är åtföljd av två andra slaktare, en ung krögare och en sotare. Förberedelserna äro vidtagna, och slaktaren och jag stå ansikte mot ansikte. I ett ögonblick framkallar slaktaren tiotusen gnistor från mitt vänstra ögonbryn. I nästa ögonblick vet jag icke var muren är eller var jag själv är eller var någon är. Jag vet knappast vilken som är jag själv och vilken som är slaktaren, till den grad tumla vi om med varandra på det nedtrampade gräset. Stundom ser jag slaktaren, blodig, men tillitsfull; stundom ser jag ingenting och sitter flämtande på min sekundants knä; stundom rusar jag ursinnigt på slaktaren och slår sönder mina knogar på hans ansikte, utan att jag likväl tycks på minsta sätt bringa honom ur fattningen. Slutligen vaknar jag något yr i huvudet, liksom efter en rusig dröm, och ser slaktaren avlägsna sig, lyckönskad av de båda andra slaktarna, krögaren och sotaren, och pådragande sig sin rock under det han går — varav jag med rätta sluter, att segern är hans.

Jag föres hem i ett ömkligt tillstånd, får ett par skivor rått oxkött på mina ögon, gnides med ättika och brännvin och ser en stor, vit, svullen fläck bryta ut på min överläpp, som sväller upp ofantligt. Under de tre, fyra dagar, som jag måste hålla mig hemma, är jag hemsk att skåda och går med en grön skärm för ögonen, och jag skulle ha förskräckligt tråkigt, om icke Agnes vore som en syster emot mig och tröstade mig, läste för mig och fördrev tiden för mig på ett angenämt sätt. Agnes har alltid mitt oinskränkta förtroende; jag berättar henne alltsammans om slaktaren och de oförrätter han hopat över mig; och hon tycker att jag icke kunnat göra annat än slåss med slaktaren, medan hon på samma gång ryser och bävar för att jag slagits med honom.

Tiden har smugit sig obemärkt framåt, ty Adams är