― 32 ―
Mr Murdstone och jag bröto snart upp och travade framåt på gräsmattan vid sidan av landsvägen. Han höll helt ledigt i mig med ena armen, och jag tror icke att jag var särdeles orolig av mig men det var mig omöjligt att sitta framför honom utan att då och då vända om huvudet och se honom i ansiktet. Han hade det slags grunda, svarta ögon — jag saknar ett bättre ord för att beteckna ett öga, i vilket icke finns något att se in uti — vilka, då de icke betrakta något visst föremål, till följd av någon slags ljusbrytning synas för ett ögonblick vanställas av ett skelande. Flera gånger under det jag såg på honom märkte jag denna företeelse med ett slags bävan och undrade vad det var som han så djupt grubblade över. Någonting fyrkantigt i nedre delen av ansiktet och de prickiga märkena av det starka, svarta skägg, som han varje dag rakade mycket nära, erinrade mig om det vaxkabinett, som för ett halvt år sedan hade visats i vårt grannskap. Detta, hans regelbundna ögonbryn samt det starkt utpräglade vita, bruna och svarta i hans hy — fördöme hans hy och hans minne! — kommo mig, i trots av mina mörka aningar, att anse honom för en mycket vacker karl. Jag tvivlar icke på att min mor var av samma tanke.
Vi togo in på ett hotell vid kusten, där två herrar sutto och rökte cigarr i ett enskilt rum. Var och en av dem låg på minst fyra stolar och hade på sig en stor grov tröja. I ett hörn låg en hop överrockar och sjömanskavajer samt en flagga, allt i en hög.
Båda kravlade sig upp på benen på ett klumpigt sätt, då vi trädde in, samt utropade:
»Hallå, mr Murdstone! Vi trodde att ni var död!»
»Inte ännu!» sade mr Murdstone.
»Och vad är det där för en liten gynnare?» frågade en av herrarna, i det han grep tag i mig.
»Det är Davy», sade mr Murdstone.
»Vad för en Davy?» frågade herrn. »Davy Jones?»[1]
»Davy Copperfield», sade mr Murdstone.
- ↑ Sjömansuttryck för djävulen.
