— 356 —
sked av Agnes och mr Wickfield (i vilkens hus jag ännu icke hade lämnat min gamla kammare) samt av den gode doktorn. Agnes blev mycket glad över att se mig och sade, att huset icke hade varit sig likt sedan jag lämnade det.
»Jag liknar inte heller mig själv, då jag är borta därifrån», sade jag. »Jag tycker att jag förlorat min högra hand, då jag saknar dig, ehuru detta inte är mycket sagt, då det varken finnes huvud eller hjärta i den. Alla som känner dig, Agnes, tar dig till råds och låter vägleda sig av dig.»
»Alla, som känner mig, skämmer bort mig, skulle jag snarare tro», svarade hon leende.
»Nej, det är därför att du inte alls är som andra. Du är så god och så mild. Du har en så ädel natur och träffar alltid det rätta.»
»Du talar», sade Agnes, i det hon brast ut i ett behagligt skratt där hon satt vid sitt arbete, »som om jag vore för detta miss Larkins.»
»Seså, det är inte vackert av dig att missbruka mitt förtroende», svarade jag, rodnande vid minnet av förtrollerskan. »Men i alla fall litar jag på dig, Agnes; det är något som jag inte kan vänja mig av med. Varje gång jag råkar i bryderi eller förälskar mig, ska jag anförtro mig åt dig, om du tillåter det — ja, även om jag skulle förälska mig på fullt allvar.»
»Ja, men det har ju alltid varit på fullt allvar!» sade Agnes och skrattade åter.
»Å, det var som ett barn eller en skolpojke», sade jag, skrattande i min tur, men icke utan att känna mig litet förlägen. »Tiderna förändra sig, och jag kommer väl förmodligen att förr eller senare bli förskräckligt allvarligt förälskad. Det förvånar mig bara, att du inte själv är det, Agnes.»
Agnes skrattade ånyo och skakade på huvudet.
»Å, jag vet nog att så inte är», sade jag, »ty annars skulle du ha sagt mig det, eller åtminstone», ty jag såg en svag rodnad i hennes ansikte, »skulle du låtit mig själv komma underfund med det. Men jag känner
