— 358 —
sämre och på så sätt blir utmattad och faller av. Bli inte orolig över vad jag säger, Agnes, men i ett sådant tillstånd såg jag honom ännu förliden afton lägga huvudet mot skrivpulpeten och gråta som ett barn.»
Medan jag ännu talade, for hennes hand sakta förbi mina läppar, och strax därefter gick hon emot sin far i dörren och hängde vid hans axel. Uttrycket i hennes ansikte, då de båda sågo bort mot mig, rörde mig djupt. Hennes vackra drag uttryckte en så livlig ömhet och tacksamhet mot honom för all hans kärlek och omsorg och bådo mig så innerligt att behandla honom vänligt, även i mina innersta tankar, och icke låta någon sträng tolkning få rum inom mig; hon var på en gång så stolt över honom och så ömt tillgiven honom och likväl så full av medlidande och sorg och så full av tillit att även jag skulle vara det, att hon aldrig hade kunnat yttra något som tydligare hade uttryckt hennes känslor eller rört mig djupare.
Vi skulle dricka te hos doktorns och gingo dit vid vanlig tid. Vid kaminen i arbetsrummet funno vi doktorn, hans unga hustru och hennes mor, och doktorn, som gjorde så mycken affär av min resa som om jag skulle ha rest till Kina, mottog mig som en ärad gäst och sade till att ett vedträ skulle läggas på elden, så att han skulle få sin forne lärjunges ansikte att rodna i lågans sken.
»Jag kommer inte just att se några flera nya ansikten i Trotwoods ställe, Wickfield», sade doktorn, i det han värmde sina händer, »jag börjar att bli trög och lättjefull av mig och längtar efter lugn och bekvämlighet. Jag ämnar om se månader lämna alla mina gossar och föra ett mera stillsamt liv.»
»Ni har sagt så där alltjämt under de sista tio åren, doktor», sade mr Wickfield.
»Ja, men nu är det mitt fulla allvar. Min förste underlärare ska efterträda mig — det är mitt bestämda beslut — och ni kommer därför snart att sätta upp vårt kontrakt och binda oss med detta, som ett par skälmar.»
