— 359 —
»Och se till att ni inte blir kuggad, vasa? — som ni utan tvivel skulle bli i varje kontrakt, som ni själv satt upp», sade mr Wickfield. »Nå ja, jag är färdig. Det finns kinkigare bestyr än detta i mitt yrke.»
»Då får jag ingenting annat att tänka på», sade doktorn med ett leende, »än min ordbok och den där andra kontraktaffären — Annie.»
Då mr Wickfield såg bort mot henne, där hon satt vid tebordet vid sidan av Agnes, förekom det mig som om hon försökte undvika hans blick med en så ovanlig förlägenhet och skygghet, att han fäste sin uppmärksamhet vid henne, som om någonting helt plötsligt hade runnit honom i sinnet.
»Jag märker att det har kommit post från Ostindien», sade han efter en kort tystnad.
»Ja, alldeles nyss, och på samma gång brev från Jack Maldon», sade doktorn.
»Å, verkligen?»
»Den stackars kära Jack!» sade mrs Markleham med en skakning på huvudet. »Ett sådant förskräckligt klimat där är! — det lär ska vara alldeles som att leva på en sandhög under ett solglas. Han såg visserligen stark ut, men var det inte. Det var hans käcka mod, men inte hans kroppskonstitution, som förmådde honom att taga detta djärva steg, min bäste doktor. Annie, mitt kära barn, du erinrar dig nog, att din kusin inte var stark — inte vad man kallar robust, förstår du», sade mrs Markleham och såg sig omkring på oss alla, »från den tid då min dotter och han voro barn och vandrade omkring arm i arm hela dagen i ända.»
Annie yttrade icke ett ord till svar på detta tilltal.
»Bör jag av edra ord sluta till att mr Maldon är sjuk, madame?» frågade mr Wickfield.
»Sjuk!» upprepade den gamla soldaten. »Min bäste mr Wickfield, han är allt möjligt.»
»Utom frisk?» sporde mr Wickfield.
»Mycket riktigt, utom frisk!» svarade den gamila soldaten. »Han har bestämt haft de förfärligaste solstyng och sumpfebrar och frossor och allt möjligt, som ni kan
