— 364 —
medömkan över hans tillit till dem som förrådde honom och med ovilja mot dem som förbröto sig emot honom. Den hotande skuggan av en stor sorg och en stor vanära, som ännu icke hade antagit någon tydlig form, föll som en svart fläck på det fridfulla ställe, där jag hade arbetat och lekt som gosse, och tillfogade det en grym oförrätt. Jag hade icke längre någon glädje av att tänka på de gamla, allvarliga, bredbladiga aloëträden, som under hundra år förblevo inneslutna i sig själva, eller på den jämna, mjuka gräsplanen och på stenvaserna och på »doktorns gång» och på det besläktade ljudet av domkyrkoklockan, som höjde sig över det hela. Det var som om min barndoms lugna helgedom hade blivit plundrad mittför mina ögon, och dess heder och frid givna till rov för vindarna.
Men morgonen medförde min skilsmässa från det gamla hus, som Agnes hade fyllt med sitt inflytande, och detta upptog tillräckligt mina tankar. Jag skulle visserligen snart komma tillbaka dit igen; jag skulle ånyo, och det kanske ofta, sova i mitt forna rum, men de dagar, då jag bodde där, voro gångna, och den gamla tiden var förbi. Under det jag packade in de böcker och kläder, vilka jag ännu hade kvar här och som skulle avsändas till Dover, kände jag mig tyngre om hjärtat än jag hade lust att visa Uriah, som var så ivrig att hjälpa mig, att jag obarmhärtigt nog trodde honom vara synnerligen glad över att jag reste.
Jag skildes från Agnes och hennes far med ett slags bekymmerslöshet, som skulle föreställa mycket manlig, och satte mig upp på kuskbocken till Londondiligensen. Då jag for genom staden, kände jag mig så mild och förlåtande, att jag nästan funderade på att nicka åt min gamle fiende slaktaren och kasta åt honom fem shillings till att dricka min skål för, men han liknade till den grad en riktigt inbiten och förhärdad slaktare, där han stod och skrapade det stora huggblocket i slaktarboden, och hans utseende var därjämte så föga förskönat genom förlusten av en framtand, som jag hade slagit ut på ho-
