— 366 —
»Här bakom sitter en herre, som fött upp en hel hop sådana, det vill jag våga», sade William.
Den ifrågavarande herrn var en herre med ett föga lovande skelande och en framstående haka, och bar på huvudet en hög, vit hatt med smala och platta brätten och hans tätt åtsittande grå byxor tyckes bestå av idel knappar på yttersidan av hans ben, från stövlarna ända upp till höfterna. Hans haka stack fram över kuskens axel så nära intill mig, att hans andedräkt rent av kittlade mig i nacken, och då jag såg mig om på honom, sneglade han med det öga, som icke skelade, bort till framhästarna med äkta kännaremin.
»Gör ni inte?» sade William.
»Vad för slag?» frågade herrn där bakom.
»Föder upp suffolkshästar i dussintal?»
»Jo, jag skulle tro det», sade herrn. »Det finns inte något slags hästkräk som jag inte fött upp, och inte något slags hundkräk heller. Hästar och hundar äro somliga människors vurm. För mig äro de både mat och dryck och hus och hem och hustru och barn och läsning och skrivning och räkning och snus och tobak och sömn.»
»Det där är just inte en karl att sitta bakom en kuskbock, eller hur?» viskade William i örat på mig under det han skötte tömmarna.
Jag uttydde denna anmärkning såsom ett tillkännagivande av en önskan att han skulle få min plats, och därför erbjöd jag mig rodnande att avstå den.
»Ja, om ni inte har någonting emot det, sir, så tror jag verkligen att det liksom mera skulle vara på sin plats», sade William.
Jag har alltid ansett detta såsom mitt första fall här i livet. Då jag skrev upp mig för en plats i diligensen, hade jag låtit särskilt anteckna mig för »kusksätet» och givit bokhållaren en halv krona. Jag var utstyrd i en särskild, stor överrock och ytterhalsduk, enkom för att göra heder åt denna upphöjda plats, hade yvts betydligt däröver och känt att jag var en prydnad för diligensen. Och här var jag nu, redan under det första hållet, undanträngd av en sluskig karl med ett skelande, och som icke
