— 375 —
fande med min beundrade gamla skolkamrat, och att jag hade antagit hans inbjudning, foro vi ut i en hyrvagn och besågo ett panorama och några andra märkvärdigheter samt gingo ett slag genom museet, där jag icke kunde undgå att märka huru väl Steerforth kände till en oändlig hop olika föremål och huru ringa vikt han tycktes fästa vid denna sin kunskap.
Du kommer att taga en hög grad vid akademien, Steerforth», sade jag, »så framt du inte redan gjort det, och de skola få skäl att vara stolta över dig.»
»Jag taga en grad!» utbrast Steerforth. »Nej, min kära Daphne — du har ju ingenting emot att jag kallar dig så?»
»Nej, inte det ringaste», sade jag.
»Det var en snäll gosse! Nej, min kära Daphne, jag har inte den ringaste håg eller avsikt att utmärka mig på det sättet. Jag har redan gjort tillräckligt för mitt syfte och finner att jag är ett tillräckligt tråkigt sällskap för mig, redan sådan som jag nu är.»
»Men hedern — äran —» började jag.
»Ack, du romantiska Daphne!» sade Steerforth och skrattade ännu hjärtligare. »Varför skulle jag göra mig så mycket besvär, för att få en hop tjockhuvade narrar att gapa och räcka upp händerna av förvåning? Må de göra det åt någon annan. Jag unnar honom den äran av allt mitt hjärta.»
Jag blygdes över att ha begått ett så stort misstag och var glad att få byta om samtalsämne. Lyckligtvis var detta alls icke svårt, ty Steerforth kunde alltid med en för honom egendomlig lätthet och otvungenhet gå från det ena ämnet till det andra.
Då vi hade kommit tillbaka till hotellet, intogo vi åter en liten måltid, och den korta vinterdagen förflöt så hastigt, att det var mörkt, då diligensen höll med oss utanför ett gammalt tegelstenshus i Highgate på toppen av kullen. En äldre, om också icke så synnerligen gammal dam med en stolt hållning och ett vackert ansikte stod i dörren, då vi stego ur, och omfamnade Steerforth med ett: »Min älskade James!» Denna dam presenterade
