— 374 —
lägsnade snart denna känsla och gjorde att jag kände mig fullkomligt hemmastadd. Jag kunde icke nog beundra den förändring han hade åstadkommit i »Guldkorset» eller jämföra min tråkiga, hjälplösa ställning förliden gårdag med denna morgons trevnad och behag. Kyparens förtrolighet var utsläckt, som om den aldrig hade funnits till, och han passade upp oss, så att säga, i säck och aska.
»Hör nu, Copperfield», sade Steerforth, då vi hade blivit ensamma, »det skulle just roa mig att få veta vad du tar dig för, vart du ämnar dig och allt annat som rör dig. Jag betraktar dig rent av som min egendom.»
Rodnande av glädje över att höra, att han ännu hyste detta intresse för mig, berättade jag honom nu, att min tant hade föreslagit mig denna utflykt samt vad som var dess egentliga mål.
»Eftersom du således inte har någon brådska», sade Steerforth, »så kan du gärna följa med mig till Highgate och stanna där ett par dagar. Du ska komma att tycka om min mor — hon är litet fåfäng och långrandig, när det är fråga om mig, men det kan du förlåta henne — och hon ska komma att tycka om dig.»
»Jag önskar att jag vore lika säker därom, som du är nog god att säga att du är det», svarade jag leende.
»Å», sade Steerforth, »alla, som håller av mig, har ett anspråk på henne, som är säkert om att bli erkänt.»
»I så fall tror jag att jag kommer att bli hennes gunstling», sade jag.
»Det är bra!» sade Steerforth. »Följ med och bevisa det. Vi skola gå ut på ett par timmar och taga några av Londons märkvärdigheter i ögonsikte — det är så roligt att ha en ung och oerfaren kurre sådan som du, Copperfield, att visa dem för — och sedan skola vi fara till Highgate med diligensen.»
Jag kunde knappast tro annat än att jag drömde och snart skulle vakna upp i fyrtiofyran för att begiva mig ned till det ensliga båset i kafferummet och den närgångne kyparen. Sedan jag hade skrivit till min tant och underrättat henne om mitt lyckliga sammanträf-
