― 34 ―
skräddaren. Jag bör icke glömma att berätta, att vi gingo ombord på jakten, där de alla tre gingo ned i kajutan och sysslade med några papper, i vilka jag såg dem helt fördjupade, då jag tittade ned genom det öppna takfönstret. Under tiden lämnade de mig tillsammans med en mycket hygglig karl med mycket tjockt rött hår, på vilket satt en mycket liten blank hatt, och som hade en randig skjorta eller tröja, på vars bröst ordet »Lärkan» stod att läsa med stora bokstäver. Jag trodde att detta var hans namn och att han, då han var ombord på ett skepp och icke hade någon port att sätta det på, hade satt det där i stället, men då jag kallade honom mr Lärka, sade han, att det var fartyget som hette så.
Jag märkte under hela dagens lopp att mr Murdstone var allvarligare och stadigare än de båda andra herraärna, som voro mycket muntra och uppsluppna. De skämtade otvunget med varandra, men sällan med honom. Det förekom mig som om han var mera förståndig och kall än de, och som om de betraktade honom med ungefär samma känslor som jag. Jag såg ett par gånger, att när mr Quinion talade, sneglade han bort åt mr Murdstone, som om han ville förvissa sig om att denne icke toge illa upp, och att han en gång, då mr Passnidge, den andre herrn, blev väl upprymd och högröstad, trampade honom på foten och gav honom en hemlig vink om att se på mr Murdstone, som satt tyst och allvarlig. Jag kan icke heller påminna mig att mr Murdstone skrattade en enda gång på hela dagen, undantagandes i anledning av infallet rörande Brooks, och det var, i förbigående sagt, hans eget.
Vi kommo tidigt på aftonen. Vädret var mycket vackert, och min mor och han gjorde ännu en promenad längs törnhäcken, medan de läto mig gå in och dricka mitt te. Då han hade avlägsnat sig, frågade min mor allt möjligt om vad vi hade företagit oss under dagens lopp och om vad herrarna hade sagt och gjort. Jag berättade nu vad de hade sagt om henne, och hon skrattade och sade mig att de voro ena oförskämda sällar,
