Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/39

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Den här sidan har korrekturlästs

― 35 ―

som bara pratade dumheter — men jag visste att det behagade henne. Jag visste det lika väl som jag vet det nu. Jag begagnade tillfället att fråga henne om hon kände något till mr Brooks från Sheffield, men hon svarade mig och sade endast, att hon förmodade att det måste vara någon fabrikant, som handlade med knivar och gafflar.

Kan jag väl säga om hennes ansikte — ehuru jag har anledning att minnas det förändrat och vet att det icke längre är till — att det är försvunnet, då det i detta ögonblick framträder lika tydligt för mig som varje ansikte, vilket jag vill välja att se på ute på en folkvimlande gata? Kan jag väl säga om hennes oskyldiga och ungdomliga skönhet, att den bleknade och dog, då dess ande nu fläktar på min kind, liksom den gjorde denna kväll? Kan jag väl säga, att hon någonsin förändrades, då mitt minne kallar henne till liv igen endast och allenast i denna gestalt och, trofastare mot dess älskliga ungdom än jag varit eller människan någonsin är, ännu håller fast vid det som det då älskade?

Jag skriver om henne just sådan hon var, då jag efter detta samtal hade gått i säng och hon kom för att säga mig god natt. Hon knäböjde skämtande vid min säng och sade skrattande, i det hon lade hakan på sina händer:

»Vad var det de sade, Davy? Säg om det igen. Jag kan inte tro det.»

»Den förtjusande —» började jag.

Min mor lade fingret på mina läppar för att tysta mig.

»Det var inte förtjusande», sade hon. »Det kan inte ha varit förtjusande, Davy; det vet jag alldeles bestämt.»

»Jo, det var det; den förtjusande mrs Copperfield», upprepade jag ståndaktigt. »Och den vackra.»

»Nej, nej, det var inte den vackra. Inte den vackra», inföll min mor, i det hon åter lade fingret på mina läppar.

»Sådana enfaldiga, oförskämda människor!» utbrast