Hoppa till innehållet

Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/382

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 378 —

lade med mig om min plan att resa ned till Suffolk, kom jag händelsevis att yttra, huru mycket det skulle glädja mig, om Steerforth ville följa med, och i det jag förklarade att jag ämnade besöka min gamla sköterska och mr Peggottys familj, påminde jag honom om fiskaren, som han hade sett i skolan.

»Å, den där grova karlen!» sade Steerforth. »Han hade ju en son med sig, eller hur?»

»Nej, det var hans brorson», svarade jag, »som han upptagit till sin egen son. Han har också en liten vacker systerdotter, som han även upptagit till sitt eget barn. Hans hus, eller rättare sagt hans båt, ty han bor i en båt på torra landet, är fullt av människor, som äro föremål för hans godhet och ädelmod. Det skulle göra dig ett stort nöje att se detta hushåll.»

»Verkligen?» sade Steerforth. »Nå ja, det tror jag också. Jag ska se till vad jag kan göra. Det skulle allt vara värt en resa — för att inte tala om nöjet att tala med dig, Daphne — att se det där slags folket tillsammans och umgås med dem.»

Mitt hjärta klappade av hopp om denna tillökning i min glädje. Men det var med avseende på den ton, varmed han talade om »det där slags folket», som miss Dartle, vars tindrande ögon hade observerat oss, nu åter föll in.

»Å, verkligen? Säg mig — äro de det verkligen?» sade hon.

»Vilket, och vilka menar ni?» sade Steerforth.

»Det där slags folket. — Äro de verkligen fän och tölpar och väsen av ett annat slag? Jag skulle så gärna vilja veta det.»

»Ja, det är onekligen en betydlig skillnad mellan dem och oss», svarade Steerforth likgiltigt. »De äro sannolikt inte så känsliga som vi. Deras finkänslighet stötes och såras inte så lätt. De äro utan tvivel fasligt dygdiga — åtminstone påstår visst folk det, och jag vill visst inte motsäga dem — men de ha inte någon vidare fin natur och böra vara tacksamma för att de, liksom deras tjocka och grova hud, inte lätt kunna såras.»