— 380 —
och min mor, som då var änka, tog henne hit till sig, för att hon skulle hålla henne sällskap. Hon har för egen del ett par tusen pund och lägger för varje år räntan därav till kapitalet. Där har du miss Rosa Dartles hela historia.»
»Och hon håller visst av dig som en bror?» sade jag.
»Hm!» genmälde Steerforth och såg in i elden. »Somliga bröder äro inte så värst älskade, och somliga älska — men slå i ditt glas, Copperfield, så skola vi dricka en skål för blommorna på fältet, till ära för dig, samt en skål för liljorna på marken, vilka inte arbeta och inte spinna, till ära — eller snarare till skam för mig.»
Ett melankoliskt leende, som hade spritt sig över hans anlete, klarnade då han yttrade dessa ord, och han blev nu åter sitt gamla, frimodiga, intagande jag.
Då vi kommo in för att dricka te, kunde jag icke låta bli att med ett smärtsamt intresse betrakta det där ärret. Det dröjde icke länge förrän jag märkte att detta utgjorde den känsligaste delen av hennes ansikte och att detta märke, då hon bleknade, var det första som skiftade färg och förvandlades till en matt, blyfärgad strimma, som förlängdes till sin fulla utsträckning, liksom ett märke av osynligt bläck, då det hålles framför elden. Under en liten tvist, som uppstod mellan henne och Steerforth om ett tärningskast i brädspelet, förekom det mig som om hon blivit alldeles ursinnig, och nu såg jag det plötsligt träda fram, liksom den där gamla skriften på väggen.
Det överraskade mig icke att finna att mrs Steerforth tillbad sin son. Hon tycktes icke kunna tänka på eller tala om någonting annat. Hon visade mig hans porträtt såsom barn, i en medaljong, uti vilken låg en liten lock av hans hår; hon visade mig hans porträtt vid den åldern då jag först blev bekant med honom, och porträttet av honom, sådan han nu var, bar hon vid sitt bröst. Alla de brev, han hade skrivit till henne, förvarade hon i ett skrin strax invid sin länstol vid kaminen, och hon skulle gärna läst upp några av dem för mig, och det skulle även ha glatt mig mycket att höra dem,
