— 382 —
Jag medgav av allt mitt hjärta, att det var likt honom.
»Sålunda beträdde min son frivilligt och utan något slags tvång en bana, på vilken han ständigt, ifall han så vill, kan besegra varje medtävlare», fortfor hon. »Min son berättar mig, mr Copperfield, att ni var honom uppriktigt tillgiven och att ni, då ni träffade honom i går, med glädjetårar gav er tillkänna för honom. Det skulle vara förställning av mig, om jag ville spela förvånad över att min son kan ingiva sådana känslor, men jag kan inte vara likgiltig för någon som så uppskattar hans förtjänster, och det gläder mig mycket att se er här, och jag kan försäkra er, att han hyser en ovanlig grad av vänskap för er, och att ni kan lita på hans beskydd.»
Miss Dartle spelade bräde lika passionerat som hon gjorde allting annat. Om jag först hade fått se henne vid brädspelsbordet, skulle jag ha trott, att hennes gestalt hade blivit mager och hennes ögon stora till följd av denna sysselsättning och av ingenting annat. Emellertid skulle jag mycket misstaga mig, ifall ett enda ord av vårt samtal eller en enda av mina blickar undgick henne, medan jag med det livligaste intresse mottog denna försäkran och, hedrad av mrs Steerforths förtroende, kände mig äldre än jag hade gjort sedan jag lämnade Canterbury.
Då aftonen i det närmaste var förliden och en bricka med glas och karaffer hade blivit framsatt, lovade Steerforth, medan vi sutto vid kaminen, att han på allvar skulle tänka på att följa med mig ut på landet. Men det brådskade icke, sade han; om en vecka kunde det vara tids nog, och hans mor yttrade gästfritt detsamma. Under samtalet kallade han mig flera gånger Daphne, vilket åter satte miss Dartles tunga i gång.
»Hör nu, mr Copperfield», sade hon, »är det där ett smeknamn? Och varför ger han er det? Är det kanske därför att han tycker att ni är ung och oskyldig? Jag är så enfaldig i sådant där.»
