— 383 —
Jag rodnade, i det jag svarade, att jag trodde att så var.
»Å», sade miss Dartle, »jag är så glad över att jag fått veta det. Han tycker att ni är ung och oskyldig, och därför är ni hans vän. Å, det är riktigt roligt att höra!»
Kort därefter gick hon till vila, och mrs Steerforth drog sig även tillbaka. Sedan Steerforth och jag hade suttit en halvtimme vid kaminen och talat om Traddles och alla de andra i det gamla Salem House, gingo vi upp till våra sovrum. Steerforths rum låg vid sidan av mitt, och jag gick ditin för att taga det i betraktande. Det var ett mönster av trevnad och bekvämlighet, fullt av länstolar, kuddar och pallar, virkade av hans mors egna händer, och ingenting fattades, som kunde bidraga till att göra det fullständigt. För att sätta kronan på verket skådade hennes vackra drag ned på hennes älskling från ett porträtt på väggen, liksom om det att hennes bild vakade över honom medan han sov varit av vikt och betydelse för henne.
I mitt rum fann jag en muntert flammande brasa, och de för fönstren och sängen dragna gardinerna gåvo det ett varmt och behagligt utseende. Jag satte mig ned i en länstol på kaminmattan för att begrunda min lycka och gladde mig en stund åt dessa betraktelser, till dess jag fick se ett porträtt av miss Dartle ivrigt se ned på mig strax ovanför kaminen.
Det hade en slående likhet med originalet och till följd därav även ett gripande uttryck. Målaren hade icke satt dit ärret, men jag gjorde det, och där satt det och kom och gick, än inskränkande sig till överläppen, så som jag sett det vid middagsbordet, och än visande hela omfånget av det med hammaren frambragta såret, så som jag hade sett det då hon var ond och häftig.
Jag undrade, helt förtretad, varför de icke hade kunnat sätta henne på något annat ställe, utan just inkvartera henne hos mig. För att bli henne kvitt, klädde jag av mig och gick till vila. Men i det jag somnade, kunde jag icke glömma, att hon alltjämt hängde där och
