TJUGUFÖRSTA KAPITLET.
Lilla Emili.
I detta hus fanns en tjänare, en mansperson, som, efter vad jag hörde, i allmänhet passade upp på Steerforth och hade kommit i hans tjänst medan denne var vid universitetet, och som till sitt yttre var ett mönster av aktningsvärdhet. Jag tror att det aldrig i hans ställning funnits en man med ett mera aktningsvärt utseende. Han var tystlåten, gick mycket tyst, var mycket lugn och stilla till sitt väsen, ödmjuk, påpasslig, ständigt till hands, då han behövdes och aldrig i närheten, då han icke behövdes, men hans största anspråk på att bli uppmärksammad härrörde sig från hans aktningsvärda yttre. Han hade icke något rörligt ansikte, en tämligen styv nacke, ett jämnt, glatt huvud, med kort hår, som låg tätt utmed sidorna, ett mjukt uttal och en egendomlig vana att viska bokstaven s så tydligt, att han tycktes använda det oftare än någon annan människa, men varje egendomlighet, som han hade, gjorde honom aktningsvärd. Om hans näsa hade varit uppoch nedvänd, skulle han fått den att se aktningsvärd ut. Han omgav sig med en atmosfär av aktningsvärdhet och vandrade tryggt i denna. Det skulle ha varit nästan omöjligt att misstänka honom för någonting orätt, så ända in i botten aktningsvärd var han. Ingen kunde ha tänkt på att kläda honom i livré, ty han var så utomordentligt aktningsvärd. Att ha pålagt honom något nedsättande arbete, skulle ha varit detsamma som att lättsinnigt såra en högst aktningsvärd människas känslor. Jag märkte även, att pigorna i huset voro så instinktivt medvetna därom, att de själva alltid förrättade
25.— David Copperfield. I.
