— 386 —
sådant arbete och vanligen medan han läste tidningen i kökskammaren.
Jag har aldrig sett en person mera sluten inom sig själv. Men även genom denna egenskap, liksom genom varenda en han ägde, tycktes han endast bli så mycket mera aktningsvärd. Även den omständigheten, att ingen kände hans förnamn, tycktes utgöra en del av hans aktningsvärdhet. Ingenting kunde invändas mot hans tillnamn Littimer, vid vilket han var känd. Peter kunde bli hängd eller Tom deporterad, men Littimer var fullkomligt aktningsvärd.
Jag förmodar att det härrörde från aktningsvärdhetens i och för sig vördnadsbjudande natur; säkert är i alla händelser, att jag i denne mans närvaro kände mig mera ung än vanligt. Huru gammal han själv var, kunde jag icke gissa — och detta talade åter till hans fördel i samma riktning, ty i sin aktningsvärdhets lugn kunde han lika gärna ha varit femtio år som trettio.
Littimer var inne i mitt rum på morgonen innan jag ännu hade stigit upp, för att bära in åt mig det där hånande rakvattnet och taga ut mina kläder. Då jag drog undan sänggardinen och tittade ut från sängen, såg jag honom, i en jämn temperatur av aktningsvärdhet, oberörd av januari månads östanvind och utan att ens utdunsta någon kyla, ställa mina stövlar till höger och vänster i den första danspositionen och blåsa dammkorn av min rock, i det han lade ned den som ett litet lindebarn.
Jag önskade honom god morgon och frågade honom vad klockan var. Han tog därvid upp ur sin ficka det mest aktningsvärda jaktur jag någonsin sett, och i det han med tummen hindrade den övre boetten att öppna sig för mycket, såg han på urtavlan, som om han rådfrågat en orakelmeddelande ostra, tillslöt den åter och sade, att klockan med min tillåtelse var halv nio.
»Mr Steerforth ville gärna höra hur ni sovit, sir.»
»Jo, jag tackar, mycket bra», svarade jag. »Mår mr Steerforth väl?»
»Ja, jag tackar, sir, mr Steerforth mår rätt bra.»
