— 388 —
hastigt, såsom man lätt kan föreställa sig, för den som var så förtrollad som jag var, men det oaktat gav den mig många tillfällen att bättre lära känna Steerforth och beundra honom mera i tusende avseenden, så att jag vid dess slut tyckte mig ha varit tillsammans med honom en mycket längre tid. Hans käcka sätt att behandla mig som en leksak, var angenämare för mig än något annat sätt han kunde ha valt. Det erinrade mig om vår gamla bekantskap, det tycktes vara den naturliga följden av denna, det visade mig att han var oförändrad, det befriade mig från varje oro jag kunde ha hyst, vid att jämföra mina förtjänster med hans eller mäta mina anspråk på hans vänskap med något jämnlikt mått, och framför allt var det ett så förtroligt, otvunget och vänligt beteende, som han icke visade mot någon annan. Liksom han i skolan hade behandlat mig annorlunda än alla andra, så gladde jag mig vid tanken på att han även ute i livet behandlade mig annorlunda än varje annan när han kunde. Jag trodde, att jag stod hans hjärta närmare än någon annan vän, och mitt eget hjärta brann av tillgivenhet för honom.
Han bestämde sig för att följa med mig ut på landet, och dagen för vår avresa inträffade. I början hade han varit obeslutsam huruvida han skulle taga Littimer med sig eller icke, men beslöt sig för att låta honom stanna hemma. Denne aktningsvärde person, som alltid var nöjd med sin lott, hur den än utföll, ordnade våra kappsäckar på det lilla åkdon, som skulle föra oss in till London, med en så omsorgsfull försiktighet som om de varit bestämda att trotsa århundradens skakningar, och mottog min blygt erbjudna gåva med det fullkomligaste lugn.
Vi togo avsked av mrs Steerforth och miss Dartle, med många tacksägelser å min sida och mycken vänlighet från den ömma moderns. Det sista jag såg var Littimers lugna öga, uppfyllt, efter vad jag inbillade mig, av den tysta övertygelsen, att jag verkligen var bra ung.
Jag skall icke söka att beskriva vad jag kände, då jag nu under så lyckliga auspicier återvände till de
