— 389 —
gamla välbekanta ställena. Vi foro med diligensen. Jag erinrar mig att jag var så öm till och med om Yarmouths heder, att jag kände mig särdeles glad och belåten, då Steerforth sade, i det vi körde genom dess mörka gator fram till värdshuset, att det, så vitt han kunde se, var ett trevligt, kostligt gammalt hål. Vid vår ankomst till värdshuset begåvo vi oss till vila (jag märkte ett par smutsiga och fula damasker i sammanhang med min gamle vän Delfinen, i det vi gingo förbi den dörren) och intogo en sen frukost följande morgon. Steerforth, som var vid särdeles gott lynne, hade tagit sig en promenad nedåt stranden innan jag ännu var uppstigen och hade, efter vad han själv sade, gjort bekantskap med hälften av stadens fiskare. Dessutom hade han på avstånd sett något som han bestämt antog vara mr Peggottys hus, ur vars skorsten röken virvlade upp, och tillade, att han hade haft god lust att gå in dit och svära på alt han var jag själv, som vuxit så att de icke längre kände igen mig.
»När ämnar du föra mig dit, Daphne?» sade han. »Jag står till ditt förfogande. Du får nu själv bestämma tiden.»
»Jo, jag tycker att det skulle vara lämpligt att gå dit i afton, då alla sitta kring brasan. Jag ville helst att du skulle se det när det är som trevligast där inne; det är ett så egendomligt ställe.»
»Topp!» svarade Steerforth. »I afton således.»
»Jag tänker inte underrätta dem om att vi äro här», sade jag helt förtjust. »Vi måste överraska dem.»
»Ja, naturligtvis. Det skulle inte vara något nöje, om vi inte överraskade dem», sade Steerforth. »Låt oss se infödingarna i deras naturliga tillstånd.»
»Ehuru de verkligen höra till det där slags folket, som du nämnde», svarade jag.
»Jaså, så att du erinrar dig mina skärmytslingar med Rosa, vasa?» utbrast han med en snabb blick på mig. »Anfäkta den flickan, jag är nästan rädd för henne! Hon förefaller mig nästan som ett spöke. Men låt oss inte tänka på henne. Vad ämnar du nu taga dig för?
