Barkis' hustru, en syster till fiskaren Peggotty, stod hon inte i något samband med er familj? Var hon inte i tjänst där?»
Mitt jakande svar gJorde honom mycket glad och belåten.
»Minsann tror jag inte att min andedräkt snart kommer att bli längre, eftersom mitt minne börjar att bli det!» sade mr Omer. »Vi ha fått en ung släkting till henne i lära hos oss, och hon har en sådan smak i klädessömnad, att jag försäkrar, att jag inte tror att det finns någon hertiginna i hela England som kan mäta sig med henne.»
»Det är väl inte lilla Emili?» utbrast jag ofrivilligt.
»Emili är hennes namn», sade mr Omer, »och liten är hon också. Men om ni vill tro mig, så har hon ett ansikte sådant att halvparten av kvinnfolken här i staden äro alldeles ursinniga på henne.»
»Så pappa pratar!» utbrast Minni.
»Mitt kära barn», sade mr Omer, »jag påstår inte att så är fallet med dig» (här blinkade han åt mig), »men jag säger att hälften av kvinnfolken i Yarmouth — ja, och på en mils omkrets — äro alldeles ursinniga på henne.»
»I sådant fall borde hon ha stannat kvar i sin egen ställning i livet», sade Minni, »och inte givit dem någon anledning att tala om sig, så skulle de inte haft någonting att säga.»
»Inte haft någonting att säga!» upprepade mr Omer. »Inte haft någonting att säga! Är det din erfarenhet av livet? Vad finns det väl som inte en kvinna kan säga och som hon inte säger, i synnerhet då det gäller en annan kvinnas vackra utseende?»
Jag trodde rent av att det var alldeles förbi med mr Omer, sedan han hade yttrat detta försmädliga skämt. Han hostade till den grad och hans andedräkt gäckade med en sådan envishet alla hans försök att återhämta den, att jag fullt och fast väntade att få ge hans huvud sjunka ned bakom disken, och hans små svarta knäbyxor, med de rostfärgade små bandrosorna vid knäna,
