— 397 —
gå upp och tala om för honom att ni är här? Vill ni inte gå upp och hälsa på honom?»
Det ville jag naturligtvis, men Peggotty kunde icke så lätt komma ut ur köket som hon trodde, ty varje gång hon hade kommit till dörren och vände sig om och såg på mig, gick hon tillbaka för att ännu en gång skratta och gråta i mina armar. För att göra det lättare för henne, följde jag slutligen med henne upp och framställde mig för invaliden, sedan jag hade väntat ett par minuter utanför dörren, medan Peggotty förberedde mr Barkis på min ankomst.
Han mottog mig med verklig förtjusning. Som han led för mycket av reumatismen för att kunna skaka hand med mig, bad han mig att skaka tofsen uppe i toppen på hans nattmössa, vilket jag gjorde med största hjärtlighet. Då jag hade satt mig ned bredvid sängen, sade han, att det gjorde honom obeskrivligt gott att känna som om han åter körde för mig på Blunderstone-vägen. I det han låg där i sängen, med ansiktet uppåtvänt och, med undantag av detta, så inhöljd, att han tycktes vara endast ansikte — såsom man plägar avbilda änglar — företedde han den sällsammaste syn jag någonsin skådat.
»Vad var det för ett namn jag skrev i vagnen, sir?» sade mr Barkis med ett matt, reumatiskt leende.
»Ja, mr Barkis, vi hade allt åtskilliga allvarsamma samtal om den saken — inte sant?»
»Jag var villig en lång tid, sir?» sade mr Barkis.
»En lång tid», svarade jag.
»Och jag ångrar det inte», sade mr Barkis. »Kommer ni ihåg vad ni en gång berättade mig om att hon gjorde alla pastejerna och kokade all maten?»
»Ja, det minns jag mycket väl», svarade jag.
»Det var så säkert som banko», sade mr Barkis. »Det var så säkert», tillade mr Barkis, i det han nickade med nattmössan, vilket var det enda sätt varpå han kunde giva eftertryck åt sina ord, »det var så säkert som utskylder och ingenting kan vara säkrare än de.»
Mr Barkis vände sina ögon på mig, som om han sökte
