— 396 —
kade på dörren, öppnade hon den och frågade vad jag behagade önska. Jag såg på henne med ett leende, men hon besvarade det icke. Jag hade oavbrutet skrivit till henne, men det var väl nu ungefär sju år sedan vi hade sett varandra.
»Är mr Barkis hemma, min fru?» frågade jag med en förställd, grov röst.
»Ja, det är han, sir», svarade Peggotty, »men han är sängliggande i gikt.»
»Far han inte till Blunderstone nu för tiden?» frågade jag.
»Då han är frisk gör han det», svarade hon.
»Far ni någonsin dit, mrs Barkis?»
Hon betraktade mig nu uppmärksammare, och jag märkte en hastig rörelse av hennes händer mot varandra.
»Jag frågar så därför att jag gärna skulle vilja göra en förfrågan om ett hus där, som de kalla — vad var det nu igen? — Kråknästet», sade jag.
Hon tog ett steg tillbaka och sträckte ut sina händer på ett tvivlande, förskräckt sätt, liksom för att hålla mig ifrån sig.
»Peggotty!» utbrast jag.
»Min älskade gosse!» ropade hon, och vi brusto båda i tårar och lågo slutna i varandras armar.
Vilka överdrifter hon begick, hur hon skrattade och grät över mig; hur stolt, hur glad hon var; hur bedrövad hon var över att hon, vars stolthet och glädje jag skulle ha varit, ieke kunde få sluta mig i en öm omfamning — detta har jag icke hjärta att skildra. Jag stördes icke av någon fruktan för att det var bra ungt av mig att besvara hennes känslor. Jag är övertygad om att jag aldrig i hela mitt liv, icke en gång inför henne, givit mitt skratt och mina tårar ett friare lopp, än jag gjorde denna förmiddag.
»Vad Barkis ska bli glad!» sade Peggotty, i det hon torkade sina ögon med förklädet. »Det kommer att göra honom mera gott än många flaskor kamferolja. Får jag
