— 399 —
Vi lämnade rummet i enlighet med denna hans önskan, men då vi hade kommit ut, underrättade Peggotty mig om att mr Barkis, som hade blivit »ännu litet mera mån om styvern» än han förr hade varit, ständigt begagnade denna list, innan han tog fram ett enda mynt från sin skatt, samt att han led oerhörda kval, då han kravlade sig allena upp ur sängen och tog fram det ur det olycksaliga skrinet. Vi hörde honom även ganska riktigt kort därefter uppgiva kvävda suckar av den hemskaste art, i det denna operation förorsakade honom alla sträckbänkens kval, men medan Peggottys ögon voro fulla av medlidande med honom, sade hon, att detta hans anfall av givmildhet skulle göra honom gott och att det vore bäst att icke hindra det. Han fortfor sålunda att pusta och kvida, till dess han åter hade kommilt i säng, utan tvivel lidande som en martyr, varefter han ropade in oss och låtsade som om han nyss hade vaknat upp ur en vederkvickande sömn och tog fram en guiné under huvudkudden. Hans belåtenhet över det mot oss lyckligt utövade knepet och över att han bevarat skrinets ogenomträngliga hemlighet tycktes vara honom en tillräcklig ersättning för alla hans kval.
Jag förberedde Peggotty på Steerforths ankomst, och det dröjde ej heller länge förrän han infann sig. Jag är övertygad att hon icke kände någon skillnad på huruvida han hade varit hennes egen personliga välgörare eller en god vän för mig och att hon i alla händelser skulle ha mottagit honom med den största tacksamhet och tillgivenhet. Men hans lätta, muntra, goda lynne, hans glada och angenäma sätt, hans vackra yttre och hans medfödda förmåga att lämpa sig efter envar, då han ville det, och att, då han önskade det, kunna tränga rakt in i hjärtat på folk, vann henne helt och hållet för honom inom mindre än fem minuter. Endast hans beteende mot mig skulle ha vunnit henne för honom. Men på grund av alla dessa orsaker i förening tror jag fullt och fast, att hon tillbad honom, innan han på aftonen lämnade huset.
Han stannade tillsammans med mig kvar till midda-
