— 400 —
gen — om jag sade villigt, skulle jag icke till hälften uttrycka huru gärna och glatt. Han kom in i mr Barkis rum som ljus och luft och livade och uppfriskade det, som om han varit friska luften själv. Allt vad han företog sig, gjorde han utan buller, utan ansträngning och liksom utan att han själv visste om det; i allt låg en obeskrivlig lätthet, en skenbar omöjlighet att göra annat eller göra det bättre, som var så graciös, så naturlig, så behaglig, att jag till och med nu överväldigas vid blotta minnet därav.
Vi voro helt muntra inne i den lilla kökskammaren, där »Martyrernas Bok», som icke hade varit rörd sedan min tid, låg uppslagen på byråklaffen liksom i gamla dagar och i vars hemska planscher jag nu bläddrade, erinrande mig de hemska känslor de hade väckt, men utan att nu känna dem. Då Peggotty talade om min kammare och sade, att den stod färdig åt mig till natten och att hon hoppades att jag skulle begagna den, var Steerforth helt och hållet inne i saken innan jag ens hunnit så mycket som kasta en tvivlande blick på honom.
»Naturligtvis», sade han. »Du sover här så länge vi stanna här, och jag sover på hotellet.»
»Men att låta dig gå så långt», sade jag, »och på detta sätt skiljas från dig, synes mig inte vara gott kamratskap.»
»Men, min Gud, du hör ju helt naturligt hit!» sade han. »Vad är väl ett ’synes’ i jämförelse därmed?» Och därmed var saken avgjord.
Han bibehöll alla sina intagande egenskaper ända till sista ögonblicket, då vi klockan åtta på aftonen begåvo oss bort till mr Peggottys båt. Ja, dessa egenskaper visade sig i en allt mera bländande dager, allteftersom tiden skred framåt, ty jag antog redan då, och jag tvivlar icke heller nu på, att medvetandet om det lyckliga resultatet av hans beslut att vilja behaga ytterligare skärpte hans uppfinningsgåva och gjorde saken ännu lättare för honom. Om någon då hade sagt mig, att allt detta var ett bländande spel, som spelades för en kortvarig spännings skull, för att sysselsätta ett livligt sinne,
