— 402 —
hennes glada ögon visade, hejdades av vårt inträde (ty hon såg oss först) just som hon stod i begrepp att springa från Ham i mr Peggottys famn. Vid den första glimt vi sågo av dem alla och i det ögonblick vi från den mörka, kalla kvällen trädde in i det ljusa, varma rummet, voro de alla upptagna på detta sätt, medan mrs Gummidge stod i bakgrunden och klappade händerna som en vansinnig.
Den lilla tavlan upplöstes så ögonblickligen vid vårt inträde, att man kunde ha tvivlat på att den någonsin funnits till. Just som jag ställde mig mitt ibland den förvånade familjen, mitt emot mr Peggotty, och räckte ut handen mot honom, ropade Ham:
»Master Davy! Det är master Davy!»
Strax därpå växlade vi alla handtryckningar med varandra, frågade varandra hur vi mådde och berättade varandra, hur glada vi voro att träffas, och talade alla på en gång. Mr Peggotty var så stolt och så innerligt lycklig över att se oss, att han icke visste vad han skulle säga eller göra, utan fortfor att skaka hand med mig och därefter med Steerforth, rufsade upp sitt buskiga hår över hela huvudet och skrattade med en sådan fröjd och triumf, att det var en verklig fest att se honom.
»Ja, att ni två herrar — fullvuxna herrar — skulle komma hit under det här taket just i afton, framför alla andra aftnar», sade mr Peggotty, »är då någonting som aldrig hänt förr, se det tror jag då fullt och fast! Emili, min älskling, kom hit! Kom hit, min lilla häxa! Se här är mr Davys vän, min söta flicka! Den där herrn, som du hört talas om, Emili. Han kommer för att besöka dig, tillsammans med mr Davy, på den gladaste kvällen i din morbrors liv, som han någonsin upplevat eller kommer att uppleva, valka mig, och hurra för den saken!»
Sedan mr Peggotty hade hållit detta tal i ett andetag och med utomordentlig livlighet och glädje, lade han en av sina stora händer helt förtjust på vardera sidan av sin systerdotters ansikte och kysste det ett dussin gånger och klappade det, som om hans hand hade varit en kvinnas. Därefter släppte han henne, och då hon sprang in i
