— 401 —
av ett tanklöst begär att visa sin överlägsenhet, av ett lättsinnigt fikande efter att vinna något som var utan värde för honom och som i nästa ögonblick skulle kastas bort — om någon, säger jag, denna afton hade kommit fram med ett sådant påstående, vet jag sannerligen icke hur min harm däröver skulle ha skaffat sig luft!
Sannolikt endast genom en stegring, ifall detta varit möjligt, av de romantiska känslor av vänskap och trofasthet, varmed jag vandrade vid hans sida över den mörka, frusna sanden bort till den gamla båten, medan vinden suckade ännu sorgligare omkring oss, än den hade suckat och kvidit den afton, då jag första gången förmörkade mr Peggottys dörr.
»Detta är en vild trakt, Steerforth, eller hur?»
»Den är dyster nog i mörkret», sade han, »och havet ryter, som om det törstade efter att sluka oss. Är det båten där borta, där jag ser ljus?»
»Ja, det är båten», svarade jag.
»Och det är densamma som jag såg i morse», sade han. »Jag tror att jag måste ha närmat mig den av instinkt.»
Vi växlade icke flera ord, eftersom vi närmade oss ljuset, utan smögo oss sakta fram till dörren. Jag lade handen på klinkan och steg in, i det jag viskade till Steerforth, att han skulle hålla sig tätt bakom mig.
Ett sorl av röster hade hörts utifrån, och i samma ögonblick som vi trädde in hörde vi en handklappning som till min stora förvåning härrörde från den vanligen så dystra och misslynta mrs Gummidge. Men mrs Gummidge var icke den enda av de närvarande, som befann sig i en ovanligt livlig stämning. Mr Peggotty, vilkens ansikte strålade av en utomordentlig tillfredsställelse, skrattade av alla krafter och höll sina grova armar vidöppna, liksom för att lilla Emili skulle kasta sig i dem. Ham höll med ett blandat uttryck av beundran, jubel och ett slags tveksam blyghet, som klädde honom särdeles väl, lilla Emili vid handen, som om han föreställde henne för mr Peggotty, lilla Emili själv, rodnande och blyg, men förtjust över mr Peggottys förtjusning, såsom
26. — David Copperfield. I.
