— 404 —
dera av er kan fullt veta vad hon varit, är och ska bli för mitt hjärta. Jag är råbarkad, sir», sade mr Peggotty, »jag är råbarkad som ett marsvin, men ingen, om inte möjligen ett kvinnfolk, tror jag, kan veta vad vår lilla Emili är för mig. Och oss emellan», här sänkte han rösten ännu mera, »det kvinnfolkets namn är inte mrs Gummidge heller, fast hon har många stora förtjänster.»
Mr Peggotty rufsade åter upp sitt hår med båda händerna, såsom en ytterligare förberedelse till vad han ämnade säga, och fortfor därefter, hållande en hand på vartdera knäet:
»Det var en viss person som hade känt vår Emili alltsen hennes far drunknade, som hade sett henne beständigt, då hon var ett litet barn, då hon var en ung flicka och då hon var en fullväxt kvinna. Det var just inte mycket att se på den där personen», sade mr Peggotty, »någonting av min egen byggnad — råbarkad — en hel hop sydväst i honom — mycket salt — men i det hela taget en hederlig pojke med hjärtat på rätta stället.»
Jag tyckte att jag aldrig hade sett Ham grina i ett sådant omfång som det, vari han nu satt och erinade.
»Vad går nu den där välsignade sjögasten sta och gör», sade mr Peggotty, med sitt ansikte på höjdpunkten av glädje, »annat än förlorar sitt hjärta åt vår lilla Emili? Han följer henne vart hon går, han gör sig till ett slags betjänt åt henne, han mister till stor del lusten att äta, och till slut så talar han om för mig hur det är fatt med honom. Nu kan ni nog förstå, att jag själv gärna såg, att vår lilla Emili vore på god väg att bli gift, och i alla händelser såg jag henne gärna splitsad vid en hederlig man, som hade rättighet att försvara henne. Jag vet inte hur länge jag kommer att leva eller hur snart jag ska dö, men det vet jag, att om jag en kväll skulle segla omkull på Yarmouths redd här i en storm och se stadsljusen skina för sista gången på en svallvåg, som jag inte orkar med, så skulle jag gå lugnare till botten, om jag kunde tänka för mig själv: ’Det är en man där i land, som är så trogen som stål mot min lilla Emili, Gud
