— 405 —
signe henne! Och intet ont kan träffa min Emili, så länge den mannen lever!’»
Med enkelt allvar vinkade mr Peggotty med sin högra arm, som om han för sista gången vinkat med den åt stadsljusen, och sedan han därefter växlat en blick med Ham, vars ögon han mötte, fortfor han som förut.
»Nåväl, jag råder honom att tala med Emili. Han är stor och grov nog, men han är blygare än en liten stackare och han vill inte på det. Så talte jag! ’Huru! Han!’ säger Emili. ’Han, som jag känt så förtroligt i så många år och håller så mycket av! Ack, morbror! Jag kan aldrig ta honom. Han är en sån snäll och beskedlig gosse!’ Jag ger henne en kyss och säger inte mer än som så: ’Mitt söta barn, du har rättighet att tala ut vad du tänker och att välja för dig själv, och du är fri som en liten fågel.’ Därmed går jag till honom och säger: ’Jag önskar att det låtit sig göra, men det gör det inte. Men ni kan bägge vara sådana ni varit, och vad jag vill säga till dig är, bli vad du varit mot henne, som en man!’ Och han skakar min hand och säger: ’Jag ska så!’ säger han. Och han var det — hederligt och manligt — i två hela år och var precis densamma i hemmet här som han hade varit förut.»
Mr Peggottys ansikte, som hade växlat uttryck under de olika stadierna av hans berättelse, återtog nu hela sin förra triumferande förtjusning, i det han lade en hand på mitt knä och en hand på Steerforths (sedan han först fuktat dem båda för att giva bättre eftertryck åt handlingen) och delade följande tal emellan oss:
»Rätt som det var, så kommer lilla Emili en afton — låt oss säga i afton — hem från sitt arbete, och han är med henne! Det ligger just inte så mycket i det, vill ni säga. Nej, eftersom han tar vård om henne som en bror, efter sen det blivit mörkt och även förrän det blivit mörkt och alla tider på dagen. Men den där sjögasten, han tar tag i hennes hand och ropar helt glatt till mig: ’Se hit! Den här kommer att bli min lilla hustru!’ Och hon säger, halvt djärvt och halvt blygt och halvt skrattande och halvt gråtande: ’Ja, morbror! Om ni så vill?’
