— 408 —
språk med mr Peggotty), som om han hade sett alltsammans med egna ögon — och lilla Emilis ögon stodo under hela tiden fästa på honom, som om även hon såg det. För att mildra intrycket därav berättade han sedan ett av sina egna äventyr så livligt och glatt, som om berättelsen varit lika ny för honom som för oss — och lilla Emili skrattade, till dess båten genljöd av de musikaliska ljuden, och vi alla skrattade (Steerforth även inbegripen) i oemotståndligt deltagande i det som var så roligt och glatt. Han fick mr Peggotty att sjunga eller snarare att ryta: »När vindarna rasa i vildan sky», och sjöng själv en sjömanssång så vackert och så uttrycksfullt, att jag nästan inbillade mig, att den verkliga vinden, som smög sig klagande omkring huset och mumlade sakta under vår djupa tystnad, hade kommit dit för att lyssna.
Vad mrs Gummidge beträffar, så upplivade han detta tungsinthetens offer med en sådan framgång (det förklarade mr Peggotty för mig) som ingen annan hade uppnått alltsedan gubbens bortgång. Han gav henne så föga tid att känna sig olycklig, att hon den följande dagen sade, att hon trodde hon hade varit förhäxad.
Men han tog icke den allmänna uppmärksamheten eller samtalet uteslutande i anspråk. Då lilla Emili hade blivit modigare och talade (dock ännu alltjämt blygt) från den andra sidan av kaminen till mig om våra forna promenader för att plocka snäckor och småsten, och då jag frågade henne, om hon erinrade sig hur djupt betagen jag hade varit i henne; och då vi båda skrattade och rodnade, i det vi kastade denna återblick på de glada gamla tiderna, som nu togo sig så overkliga ut, satt han tyst och uppmärksam och betraktade oss tankfullt. Emili satt under hela aftonen på den gamla kistan i sin gamla vrå vid kaminen och Ham bredvid henne, där jag brukade sitta. Jag kunde icke bli klok på huruvida det var till följd av lilla Emilis vana att retas och plågas eller av jungfrulig blyghet i vår närvaro, som hon höll sig så tätt invid väggen och på av-
