— 407 —
jag icke. Jag vet endast, att allt detta fyllde mig med glädje, men till en början med en obeskrivligt känslig glädje, så att högst litet skulle kunnat förvandla den till smärta.
Till följd därav skulle jag, ifall det hade ålegat mig att med någon skicklighet anslå den ljudande strängen ibland dem, säkert ha rett mig ganska klent, men det ålåg Steerforth, och han gjorde det med en sådan skicklighet, att vi allesammans inom få minuter voro så obesvärade och glada som möjligt.
»Mr Peggotty», sade han, »ni är en hedersman ända i botten och förtjänar att bli så lycklig som ni är i kväll. Här har ni min hand på det! Ham, jag önskar dig lycka, min gosse! Här är min hand på det också! Daphne, rör om i elden och gör den riktigt klar och livlig, och, mr Peggotty, om ni inte kan få er lilla vackra systerdotter (åt vilken jag utrymmer den här platsen i hörnet) att komma tillbaka, så går jag min väg. Jag skulle inte för alla Indiens skatter vilja skapa något tomrum vid er härd på en sådan afton, och allra minst ett sådant tomrum!»
Mr Peggotty gick sålunda in i min kammare för att hämta lilla Emili. Till en början ville lilla Emili icke komma, och så gick Ham dit in. Kort därefter förde de henne ut till kaminen, mycket blyg och förlägen, men inom kort blev hon lugnare och tryggare, då hon fann huru vänligt och aktningsfullt Steerforth talade med henne; huru skickligt han undvek allt som kunde göra henne förlägen; huru han talade med mr Peggotty om båtar och skepp och väder och vind och fiske; huru han vände sig till mig i fråga om tiden då han hade sett mr Peggotty i Salem House; huru förtjust han var över båten och allt som hörde till den, till dess han så småningom hade fört oss in i en förtrollad krets och vi alla språkade utan någon förbehållsamhet.
Emili talade visserligen föga under hela aftonen, men hon såg och hörde, och hennes ansikte blev livat, och hon var förtjusande. Steerforth berättade en historia om ett hemskt skeppsbrott (i anledning av hans sam-
