Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/417

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 413 —

var visserligen bebodd, men endast av en gammal sinnessvag herre och de personer, som skötte och vaktade honom. Han satt ständigt vid mitt lilla fönster och tittade ut på kyrkogården, och jag frågade mig själv, om hans kringvandrande tankar möjligen någonsin sammanträffade med de bilder, som plägade uppfylla mina under dessa rosenröda mornar, då jag tittade ut genom samma lilla fönster i min nattdräkt och såg fåren lugnt beta i den uppgående solens ljus.

Våra forna grannar, mr och mrs Grayper, hade rest till Sydamerika, och regnet hade trängt in genom taket på deras tomma hus och fläckat ytterväggarna. Mr Chillip var omgift med ett långt, knotigt, långnäst fruntimmer, och de hade ett litet barn med ett huvud så tungt, att det icke kunde hålla upp det, och två matta, stirrande ögon, som ständigt tycktes uttrycka förvåning över att det hade kommit till världen.

Det var med en egendomlig blandning av sorg och glädje, jag plägade dröja vid det ställe där jag var född, ända till dess den röda vintersolen påminde mig om att vända tillbaka. Men då jag hade lämnat det, och i synnerhet då Steerforth och jag sutto glada vid middagsbordet, medan elden flammade i kaminen, var det en kär tanke för mig, att jag hade varit där. Det var så även, ehuru i mindre grad, då jag om aftonen begav mig till mitt lilla nätta rum och, medan jag bläddrade i krokodilboken (som ständigt låg där på ett litet bord), med tacksamt hjärta erinrade mig hur lycklig jag var som hade en sådan vän som Steerforth, en sådan väninna som Peggotty samt i min förträffliga och frikostiga tant en sådan ersättning för det jag hade förlorat.

Då jag vände tillbaka från dessa långa vandringar, ledde närmaste vägen till Yarmouth över en färja, som satte mig i land på den flacka sträckan mellan staden och havet, vilken jag kunde gå tvärs över och därigenom bespara mig en betydlig krok längs stora landsvägen. Som mr Peggottys hus låg på denna slätt och knappast hundra steg från min väg, tittade jag alltid in dit och kunde vara tämligen säker om att där träffa Steerforth,