— 414 —
med vilken jag sedan i den kalla luften och den tjocka dimman vandrade tillbaka till de tindrande ljusen i staden.
En mörk afton, då jag hade kommit litet senare än vanligt — jag hade nämligen denna dag gjort mitt avskedsbesök i Blunderstone, eftersom vi nu skulle resa hem — träffade jag honom ensam i mr Peggottys hus, sittande tankfull vid elden och så försjunken i sina tankar, att han alls icke märkte att jag närmade mig. Det kunde för övrigt lätt ha hänt, även om han hade varit mindre fördjupad i tankar, eftersom stegen knappast kunde höras på den sandiga marken där utanför; men icke ens mitt inträde väckte honom ur hans drömmerier. Jag stod tätt invid honom och såg på honom, och ännu satt han där med mörk och dyster panna, försjunken i sina grubblerier.
Han ryckte så häftigt till, då jag lade min hand på hans axel, att han även fick mig att rycka till.
»Du kommer över mig», sade han, nästan i förtretad ton, »alldeles som en förebrående ande.»
»Jag var tvungen att på ett eller annat sätt anmäla mig», svarade jag. »Har jag kallat dig ned från stjärnorna?»
»Nej», svarade han. »Nej!»
»Nå, varifrån då?» frågade jag och satte mig ned bredvid honom.
»Jag satt och såg på bilderna i elden», svarade han.
»Men nu förstör du dem för mig», sade jag, då han häftigt rörde om i den med en eldbrand och framkallade en rad av glödande, röda gnistor, som foro jublande upp genom den lilla skorstenen och vältrade sig ut i fria luften.
»Du kunde i alla fall inte ha sett dem», sade han. »Jag avskyr denna obestämda tid på dagen, då det varken är ljust eller mörkt. Vad du kommer sent! Var har du varit?»
»Jag har tagit avsked av min vanliga promenad», sade jag.
»Och jag har suttit här», sade Steerforth med en blick
