— 415 —
genom rummet, »och föreställt mig, att alla de människor, som vi sågo så glada den första aftonen vi kommo hit, nu — att döma av ställets ödsliga utseende — kanske voro skingrade, döda eller hemfallna under någon slags olycka. David, jag skulle önska, att jag under dessa sista tjugu år hade haft en förståndig far.»
»Kära Steerforth, vad fattas dig?»
»Jag önskar av allt mitt hjärta att jag hade fått en bättre ledning!» utbrast han, »jag önskar av allt mitt hjärta att jag bättre kunde leda mig själv!»
Det låg en så lidelsefull förstämning i hans sätt, att den rent av gjorde mig häpen. Han var mera olik sig själv än jag skulle ha ansett möjligt.
»Det vore bättre om jag vore den här fattige Peggotty eller hans drummel till brorson», sade han, i det han reste sig upp och stödde sig dystert mot kaminfrisen, med ansiktet vänt mot elden, »än att vara jag själv, om jag än vore tjugu gånger rikare och tjugu gånger klokare, och vara den plåga för mig själv, som jag den sista halvtimmen varit i denna fördömda båt!»
Jag blev så förvånad över denna förändring hos honom, att jag till en början endast kunde betrakta honom stillatigande, medan han stod och stödde huvudet mot handen och stirrade mörkt ned på elden. Slutligen bad jag honom med allt det allvar, jag kände, att berätta mig vad som hade gjort honom så ovanligt nedslagen och låta mig dela hans bekymmer, ifall jag icke kunde hoppas att få råda honom. Men innan jag ännu hade talat till punkt, började han att skratta — till en början harmset, men snart med återvunnen munterhet.
»Tyst, det är ingenting, Daphne, ingenting! Jag sade dig ju på hotellet i London, att jag stundom blir mig själv ett tråkigt sällskap. Jag har alldeles nyss varit en mara för mig själv — ja, jag tror sannerligen, att jag ridits av maran. I vissa tråkiga ögonblick träda amsagor fram för minnet, utan att de igenkännas för vad de äro. Jag tror att jag förväxlat mig med den där stygga gossen, som ’inte ville akta sig’ och därför blev lejonmat — förmodligen ett högre slag av att gå åt fan-
