— 419 —
»Densamma som alltid», sade Steerforth. »Avlägsen och tyst som nordpolen. Han ska laga att båten får ett nytt namn. Den heter nu ’Stormfågeln’, men vad frågar mr Peggotty efter stormfåglar. Jag vill ha den omdöpt.»
»Med vilket namn?» frågade jag.
»Lilla Emili.»
Som han fortfor att betrakta mig med stadig blick, ansåg jag detta för en påminnelse om att han inte ville bli berömd för sin uppmärksamhet. Emellertid kunde jag icke låta bli att i mina drag röja huru mycket jag uppskattade den, men jag sade endast föga, och han återtog sitt vanliga småleende och tycktes bli lättare om hjärtat.
»Men se bara», sade han, i det han såg framför sig, »där kommer den rätta lilla Emili! Och den där karlen är med henne! Han är då, min själ, en riktigt trogen riddare; han lämnar henne aldrig!»
Ham var båtbyggare och hade genom att utbilda ett medfött anlag för detta yrke blivit en skicklig hantverkare. Han var i sin arbetsdräkt och såg visserligen något ruggig, men på samma gång helt manlig ut och tycktes vara en mycket lämplig beskyddare åt den blomstrande lilla varelsen vid hans sida. I hans ansikte låg en uppriktighet, en heder, en oförställd stolthet över och kärlek till henne, som i mina ögon uppvägde det vackraste yttre, och i det de närmade sig oss, tyckte jag, att de även i detta avseende passade väl för varandra.
Hon drog blygt sin hand från hans arm då vi stannade för att tala med dem, och rodnade, då hon räckte handen åt Steerforth och mig. Då de, sedan vi hade växlat några ord, gingo vidare, ville hon icke lägga sin hand på dess förra plats, utan gick ensam för sig själv, ännu alltjämt med ett blygt och tvunget utseende. Jag fann allt detta mycket vackert och intagande, och Steerforth tycktes tänka detsamma, medan vi sågo efter dem, till dess de försvunno i det svaga månljuset.
Plötsligt kom — tydligen följande efter dem — en kvinna förbi oss, utan att vi hade sett henne närma sig,
