— 420 —
men vars ansikte jag såg, då hon gick förbi, och av vilket jag tyckte mig ha ett dunkelt minne. Hon var tunnklädd och såg fräck, avtärd och trasgrann ut, men tycktes icke tänka på annat än att gå efter dem. Då den mörka, avlägsna sandslätten, som så att säga uppslukade deras gestalter, endast lämnade sig själv synlig mellan oss och havet och molnen, försvann hennes gestalt på samma sätt, men utan att komma dem närmare än förut.
»Det är en svart skugga som följer flickan», sade Steerforth och stannade. »Vad ska det betyda?»
Han talade med en låg röst, som ljöd nästan främmande i mina öron.
»Hon ämnar förmodligen tigga av dem», sade jag. »En tiggare skulle inte vara någonting nytt», sade Steerforth, »men det är eget att tiggaren i afton skulle taga just den gestalten.»
»Varför det?» frågade jag.
»Å, icke av något annat skäl», svarade han efter ett ögonblicks tystnad, »än att jag kom att tänka på någonting likt den, i detsamma som den kom förbi. Jag undrar just var tusan den kom ifrån!»
»Från skuggan på den här muren», sade jag, i det vi vände in på en väg, som begränsades av en mur.
»Nu är den borta!» sade han, i det han såg sig över axeln. »Och måtte allt ont försvinna med den. Nu till vår middag!»
Men han såg sig ännu ett par gånger över axeln bort mot stranden, som glimmade på avstånd, och undrade flera gånger i avbrutna meningar under den korta återstoden av vår väg, vilken den där skuggan kunde vara och tycktes först glömma den, när skenet från kaminen och ljusen lyste på oss där vi sutto varma och förnöjda vid bordet.
Littimer var där och utövade sin vanliga verkan på mig. Då jag sade honom, att jag hoppades, att mrs Steerforth och miss Dartle mådde väl, svarade han aktningsfullt (och naturligtvis aktningsbjudande), att de mådde tämligen väl och sände mig sina hälsningar. Detta var alltsammans, och likväl tycktes han mig säga så tydligt
