— 421 —
som en människa kan säga det: »Ni är mycket ung, sir; ni är förskräckligt ung!»
Vi hade i det närmaste slutat middagen, då han från den vrå, från vilken han hade observerat oss eller rättare mig, efter vad det förekom mig, tog ett par steg fram emot bordet och sade till sin herre:
»Ursäkta, sir; miss Mowcher är här.»
»Vem?» utbrast Steerforth högst förvånad.
»Miss Mowcher, sir.»
»Vad i Herrans namn gör hon här?» sade Steerforth.
»Det här tycks vara hennes födelseort, sir. Hon har berättat mig, att hon kommer hit en gång varje år i sitt yrkes angelägenheter. Jag mötte henne ute på gatan i eftermiddags, och hon önskade få veta om hon kunde få den äran att hälsa på er efter middagen.»
»Känner du den ifrågavarande jättinnan, Daphne?» frågade Steerforth.
Jag var tvungen att bekänna — jag kände mig ytterst förlägen över att jag även däruti skulle framstå i en ofördelaktig dager inför Littimer — att miss Mowcher och jag voro fullkomligt obekanta för varandra.
»Då ska du få lära känna henne», sade Steerforth, »ty hon är ett av världens sju underverk. När miss Mowcher kommer, så visa henne hit in!»
Jag kände en viss nyfikenhet rörande denna dam, i synnerhet som Steerforth brast ut i ett gapskratt, då jag förfrågade mig om henne och bestämt vägrade att besvara varje fråga jag gjorde om henne. Jag satt därför i en mycket spänd väntan, till dess Littimer, en halvtimme efter sedan duken hade tagits från bordet och medan vi sutto med en vinkaraff framför oss vid kaminen, öppnade dörren och med sitt vanliga, ostörda lugn anmälde:
»Miss Mowcher!»
Jag såg bort mot dörren, men såg ingenting, och jag satt ännu och såg bort mot dörren och tyckte att miss Mowcher dröjde bra länge med att infinna sig, då, till min obeskrivliga förvåning, från andra sidan av en soffa, som stod emellan mig och dörren, kom framvag-
