— 423 —
hatt, kastade dem tillbaka och satte sig flämtande ned på en pall mitt emot kaminen, i det hon bildade sig ett slags lusthus av matbordet, som utbredde sin mahognyskugga över hennes huvud.
»Å, mina stjärnor och vad de må heta!» fortfor hon, i det hon slog en hand mot vartdera av sina små knän och kastade en slug blick bort till mig, »jag är för fullblodig, det är saken, Steerforth. Efter ett par trappsteg gör det mig lika mycket besvär att dra andan, som om det vore ett vattenämbar. Om ni såg mig titta ut genom ett fönster i första våningen, skulle ni taga mig för en vacker kvinna, inte sant?»
»Det skulle jag tycka var helst jag såg er», svarade Steerforth.
»Seså, bort med er, ni skalk!» utbrast den lilla varelsen och slog efter honom med näsduken, varmed hon torkade sitt ansikte. »Inga oförskämdheter! Men jag ger er mitt hedersord på att jag i förra veckan var hos lady Mithers — det är en kvinna, det! Och så hon klär sig! — Och Mithers själv kom in i salongen, där jag väntade på henne — det är en karl, det! Och så han klär sig! Och hans peruk sedan, ty han har nyttjat en sådan de här sista tio åren — och han började att säga mig så många artigheter, att jag nästan trodde att jag skulle bli tvungen att ringa på klockan. Ha, ha, ha! Han är en lustig kurre, men han saknar grundsatser!»
»Vad skulle ni göra åt lady Mithers?» frågade Steerforth.
»Ja, det är just saken, det, mitt välsignade barn», svarade hon, i det hon åter lade fingret på näsan, förvred sitt ansikte och blinkade med ögonen, som ett litet troll med övernaturligt förstånd. »Bry er aldrig om det! Ni skulle bra gärna vilja veta, om jag hindrar hennes hår att falla av, eller om jag färgar det eller sminkar hennes hy eller förbättrar hennes ögonbryn, vasa? Och ni ska så få, min älskling — när jag talar om det för er. Vet ni vad min farfars far hette?»
»Nej», sade Steerforth.
