— 436 —
föreställde jag mig att Emill nyss hade stigit upp från stolen, och att det arma, hjälplösa huvudet måhända hade vilat i hennes knä. Jag såg endast föga av flickans ansikte, varöver håret föll löst och oordnat, som om hon hade bragt det i oordning med sina egna händer, men jag såg att hon var ung och hade en vacker hy. Peggotty hade gråtit, och så hade även lilla Emili. Icke ett ord yttrades, då vi först trädde in, och vägguret bredvid skåpet tycktes under den djupa tystnaden knäppa dubbelt så högt som vanligt.
Emili talade först.
»Martha vill resa till London», sade hon till Ham.
»Varför till London?» svarade Ham.
Han stod emellan dem och betraktade den på golvet liggande flickan med ett uttryck som jag sedan aldrig kunnat glömma — en blandning av medlidande för henne och av missnöje över att hon skulle ha något slags gemenskap med henne som han höll så kär. Båda talade som om flickan varit sjuk — i en låg, dämpad ton, som hördes tydligt, ehuru den knappast höjde sig över en viskning.
»Bättre där än här», sade högt en tredje röst — Marthas, ehuru hon icke rörde sig ur stället. »Ingen känner mig där; men alla känna mig här.»
»Vad tänker hon göra där?» frågade Ham.
Hon lyfte upp huvudet och såg sig mörkt omkring för ett ögonblick; därefter lade hon åter ned det och slog sin högra arm kring sin hals, ungefär som en kvinna i feber eller i smärtan av ett skottsår skulle vrida sig.
»Hon tänker försöka att uppföra sig väl», sade lilla Emili. »Du vet inte vad hon sagt till oss. Gör han — göra de — moster?»
Peggotty skakade medlidsamt på huvudet.
»Jag ska försöka», sade Martha, »ifall ni vilja hjälpa mig härifrån. Det kan aldrig bli sämre än det varit här, men kanske kan det bli bättre. O!» sade hon med en hemsk rysning, »tag mig bort från dessa gator, där hela staden känner mig alltsedan jag var ett barn!»
Då Emili nu sträckte fram sin hand mot Ham, såg
