— 435 —
Jag kände hur sant detta var. Jag kände det ögonblickligen, lika väl som Ham.
»Och så skriver Emili med en blyertspenna på en papperslapp», fortfor Ham, »och räcker den ut genom fönstret till henne för att bära den hit. ’Visa den här’, säger hon, ’för min moster, mrs Barkis, och hon ska för min skull låta dig sitta ned vid hennes brasa till dess morbror gått ut och jag kan komma.’ Därefter talar hon om för mig vad jag talat om för er, master Davy, och ber mig följa henne hit. Vad kunde jag väl göra? Hon borde inte vara bekant med en sådan, men jag kan inte neka henne, när tårarna stå henne i ögonen.»
Han stoppade handen innanför bröstet på sin ruggiga tröja och tog med mycken varsamhet fram en vacker liten börs.
»Och om jag också kunde neka henne när hon har tårar i ögonen, master Davy», sade Ham, i det han ömt lade den till rätta i sin grova flata hand, »hur skulle jag väl kunna neka henne, då hon ger mig den här att bära åt henne — helst då jag vet varför hon tagit den med sig? En sådan liten leksak den är!» sade Ham, i det han tankfullt betraktade den. »Och med så litet pengar i, min söta Emili!»
Jag skakade varmt hans hand, då han åter hade stoppat in den lilla börsen — ty det var mera tillfredsställande för mig än att säga någonting — och vi gingo ett par minuter fram och tillbaka utan att säga ett ord. Nu öppnades dörren och Peggotty visade sig, vinkande åt Ham att stiga in. Jag skulle velat hålla mig undan, men hon kom efter mig och bad att jag också skulle stiga in. Även nu skulle jag ha undvikit det rum där de alla voro församlade, så framt detta icke hade varit det med tegelsten prydligt belagda köket, om vilket jag mer än en gång talat. Som den öppnade dörren ledde direkte dit in, fann jag mig mitt ibland dem innan jag tänkte på vart jag gick.
Flickan, som jag hade sett där ute på sandrevlarna, satt nära elden, nere på golvet, med huvudet och den ena armen vilande på en stol. På grund av hennes ställning
