TJUGUTREDJE KAPITLET.
Jag finner mr Dicks utsago bestyrkt och väljer ett levnadsyrke.
Då jag vaknade följande morgon, tänkte jag mycket på lilla Emili och hennes sinnesrörelse aftonen förut, sedan Martha hade gått. Det förekom mig som om jag genom ett heligt förtroende hade blivit invigd i denna svaghet och detta ömma förhållande och att det skulle vara orätt att yppa dem, till och med för Steerforth. Jag hyste icke mildare känslor för någon människa än för den täcka flicka, som hade varit min lekkamrat och vilken jag då, efter vad jag alltid varit och alltid skall vara övertygad om till min dödsdag, älskade av mitt innersta hjärta. Att upprepa för någon — även för Steerforth — vad hon hade varit ur stånd att dölja, då hennes hjärta av en händelse låg öppet för mig, kände jag skulle vara en låg handling, ovärdig mig själv, ovärdig detta ljus från vår rena barndom, som jag ständigt såg omgiva hennes huvud. Jag beslöt därför att gömma det hos mig själv, och detta gav hennes bild ett nytt behag.
Medan vi åto frukost, erhöll jag ett brev från min tant, och som det rörde saker, varom jag trodde att Steerforth kunde giva mig bättre råd än någon och om vilket jag visste att det skulle göra honom ett nöje att bliva frågad till råds av mig, beslöt jag att göra dem till föremål för vårt samtal på hemvägen. För ögonblicket hade vi tillräckligt att göra med att taga avsked av alla våra vänner. Mr Barkis var långt ifrån den sista bland dessa att beklaga vår avresa, och jag tror att han till och med ännu en gång skulle ha öppnat sitt skrin och offrat ännu en guiné, om han därigenom kunnat hålla oss kvar i Yarmouth under ytterligare fyrtioåtta timmar. Peggotty
