— 444 —
hade fallit henne in, medan hon nyligen hade besökt sin proctor i Doctors’ Commons för att sätta upp sitt testamente till min förmån.
»Detta är i alla händelser ett berömvärt beteende av din tant», sade Steerforth, för vilken jag nämnde det, »och är verkligen förtjänt av uppmuntran. Mitt råd, Daphne, är, att du bestämmer dig för Doctors’ Commons.»
Jag beslöt nu även att göra det och berättade Steerforth, att min tant (såsom jag hade sett av hennes brev) väntade på mig i London och hade för åtta dagar inlogerat sig i ett slags privathotell i Lincolns Inn Fields, där det fanns en stentrappa och en bekväm lucka på taket, ty min tant var fullt och fast övertygad, att vartenda hus i London varenda natt var på väg att brinna upp.
Vi tillryggalade återstoden av vår resa på ett mycket angenämt sätt, i det vi stundom återvände till Doctors’ Commons och försatte oss in i den avlägsna framtid, då jag skulle vara proctor där och varav Steerforth gjorde en mängd humoristiska och löjliga skildringar, som försatte oss båda i den gladaste stämning. Då vi hade nått målet för vår resa, begav han sig hem, sedan vi hade avtalat, att han skulle komma och besöka mig om två dagar, och jag for till Lincolns Inn Fields, där jag fann min tant uppe och väntande på mig med kvällsvarden.
Om jag än hade rest världen omkring sedan vi sist skildes, skulle vi knappast kunnat bli gladare över att få återse varandra. Min tant till och med grät, då hon slöt mig i sin famn och sade, i det hon låtsade som om hon skrattade, att om min stackars mor hade levat, skulle denna enfaldiga varelse utan tvivel ha fällt tårar.
»Så att ni lämnat mr Dick hemma, tant?» sade jag. »Det var bra ledsamt. Ah, se Janet! Hur står det till?»
Då Janet neg och hoppades att jag mådde väl, märkte jag att min tants ansikte betydligt förlängdes.
»Även jag tycker att det är bra ledsamt», sade min tant och kliade sin näsa. »Jag har inte haft ett ögonblicks lugn, Trot, sedan jag kom hit.»
