— 450 —
fram!» och i samma ögonblick for vagnen förbi mig uppför backen.
Vad mr Dick hade berättat mig och jag hade antagit vara en sinnesvilla av honom, rann mig nu i sinnet. Jag kunde icke betvivla att denne person var den samma som han hade beskrivit så hemlighetsfullt, ehuru det var mig omöjligt att fatta hurudant det välde var, som han tycktes utöva på min tant. Sedan jag fått svalka mig en halvtimme ute på kyrkogården, såg jag åkdonet komma tillbaka. Kusken höll vid min sida, och min tant satt ensam i vagnen.
Hon hade icke ännu lugnat sig tillräckligt efter sin själsskakning för att kunna göra det besök vi hade ämnat och bad mig därför stiga upp i vagnen och låta kusken köra några varv fram och tillbaka. Hon sade ingenting annat än: »Kära barn, fråga mig aldrig vad det var och nämn det aldrig», till dess hon helt och hållet hade återvunnit sin fattning, och nu förklarade hon, att hon var lik sig igen och att vi kunde stiga ur. Då hon lämnade mig börsen för att betala kusken, märkte jag att alla guinéerna voro borta och endast silverpengarna återstodo.
Ingången till Doctors’ Commons ledde genom ett litet lågt valv. Innan vi hade tagit många steg nedåt gatan på andra sidan, tycktes stadens buller och larm liksom genom ett trollslag smälta bort i ett avlägset fjärran. Några få tysta gårdar och trånga gränder förde oss till Spenlow och Jorkins’ kontor, och i denna tempelförsal, som var tillgänglig för pilgrimer utan någon knackning, sutto tre eller fyra skrivare, sysselsatta med renskrivning. En av dessa, en liten torr man, som satt vid en pulpet för sig själv och hade en stel, brun peruk, som såg ut som om den vore gjord av pepparkakor, reste sig upp för att taga emot min tant och föra oss in i mr Spenlows rum.
»Mr Spenlow sitter i rätten, min fru», sade den torre mannen. »Det är konsistoriedag i dag; men det är strax invid, och jag ska genast skicka bud efter honom.»
