— 449 —
helt förskräckt ut. På samma gang märkte jag även en svartmuskig, illa klädd karl, som, sedan han ett litet stycke framför oss hade stannat och stirrat på oss då vi gingo förbi honom, kom och följde efter oss så nära, att han strök emot henne.
»Trot, min bästa Trot!» sade min tant med en förskräckt viskning och tryckte min arm. »Jag vet inte vad jag ska göra.»
»Bli inte rädd», sade jag. »Det är ingenting att bli rädd för. Gå in i en bod, och jag ska snart avlägsna den där karlen.»
»Nej, nej, barn!» svarade hon. »För Guds skull, tilltala honom inte. Jag besvär och befaller dig det!»
»Ja, men Herre Gud, tant, det är ju bara en fräck tiggare.»
»Du vet inte vem han är!» sade min tant. »Du vet inte vem han är! Du vet inte vad du säger!»
Vi hade stannat i en tom portgång, medan detta försiggick, och han hade även stannat.
»Se inte på honom!» sade min tant, då jag förtrytsamt vände mig om, »utan skaffa mig en vagn, kära barn, och vänta på mig på St. Pauls kyrkogård.»
»Vänta på er?» upprepade jag.
»Ja», svarade min tant, »jag måste vara ensam. Jag måste följa med honom.»
»Med honom, tant? Med den där karlen?»
»Jag är vid mina fulla sinnen», svarade hon, »och säger dig att jag måste. Skaffa mig en vagn!»
Huru förvånad jag än var, insåg jag likväl, att jag icke var berättigad att neka att efterkomma en så bestämd befallning och skyndade mig därför några steg bort för att ropa an en tom hyrvagn, som for förbi. Nästan innan jag hann fälla ned fotsteget, hoppade min tant in, jag vet icke hur, och karlen följde efter henne. Hon vinkade åt mig att jag skulle gå, och det så allvarligt, att jag, huru förbryllad jag än var, genast vände mig bort ifrån dem. I det jag gjorde detta, hörde jag henne säga till kusken: »Kör vart ni vill! Kör rakt
29. — David Copperfield. I.
