— 456 —
över floden, genast att hyra för en ung herre, hörande till något av de juridiska kollegierna eller i någon dylik levnadsställning. Villkoren billiga och våningen att hyra endast för en månad, om man så önskade.
»Det där låter ju alldeles ypperligt, tant!» sade jag, helt förtjust över den stolta utsikten att möjligen få bebo en egen våning.
» Nå, så kom då», sade min tant och tog genast åter på sig hatten, som hon ett ögonblick förut hade lagt av sig. »Vi skola gå och se på den.»
Vi gingo. Enligt annonsen hade vi att vända oss till mrs Crupp, och vi ringde följaktligen på den klocka, som vi antogo stå i förbindelse med mrs Crupp. Det var icke förrän vi hade ringt tre eller fyra gånger vi kunde förmå mrs Crupp att sätta sig i förbindelse med oss, men slutligen kom hon likväl och visade sig vara en korpulent dam med yllestubb, hängande fram under en nankinsklänning.
»Vill ni vara god och visa oss de där rummen, min fru?» sade min tant.
»För den här herrn?» sade mrs Crupp, i det hon trevade i sin klänningsficka efter nycklarna.
»Ja, för min unga släkting här», sade min tant.
»Och en nätt och rar våning är det för en sådan!» sade mrs Crupp.
Därpå gingo vi uppför trapporna.
Våningen låg högst upp — en väsentlig omständighet i min tants ögon, då den därigenom var närmare räddningsluckan — och bestod av en liten halvblind förstuga, där man knappast kunde se någonting, ett litet stenblint skafferi, där man icke kunde se någonting alls, en sal och en sängkammare. Möblerna voro tämligen urblekta men alldeles tillräckligt goda åt mig, och floden rann ganska riktigt utanför fönstren.
Som jag var mycket belåten med lägenheten, gingo min tant och mrs Crupp in i skänkrummet för att uppgöra villkoren, medan jag förblev sittande på salssoffan och knappast vågade tänka mig möjligheten av att jag var bestämd att bo i ett så nobelt residens. Efter ett
