— 462 —
för ett bestämt löfte av honom på hans två vänners vägnar, och mattimmen utsattes till klockan sex.
Då han hade gått, ringde jag på mrs Crupp och meddelade henne min vilda plan. Mrs Crupp svarade först och främst, att jag naturligtvis icke kunde begära att hon skulle passa upp, men att hon kände en flink ung man, vilken hon trodde sig kunna förmå därtill och vilkens villkor voro fem kronor och vad jag ville ge honom i drickspengar. Därefter sade mrs Crupp, att det var klart att hon icke kunde vara på två ställen på en gång (vilket jag fann ganska resonabelt), och att en ung flicka, stationerad i skafferiet med ett ljus för att där ständigt sysselsätta sig med att tvätta tallrikarna, vore oundgängligen nödvändig. Jag frågade vad utgiften för den unga flickan möjligen kunde bliva och mrs Crupp sade, att hon trodde att två kronor skulle göra varken till eller ifrån för mig. Jag svarade att jag trodde detsamma, och slå var den saken uppgjord. Därefter sade mrs Crupp: »Nu komma vi till middagen.»
Det var ett märkvärdigt bevis på bristande förtänksamhet hos den järnhandlare, som hade gjort mrs Crupps köksspis, att man vid denna icke var i stånd att laga annan mat än kotletter och potatismos. Vad fiskkitteln beträffar, sade mrs Crupp, så kunde jag själv gå ned och se efter bland kokkärlen. Mera kunde hon icke göra. Ville jag komma och se efter? Som jag icke skulle ha blivit synnerligen mycket klokare, ifall jag hade gjort det, avböjde jag anbudet och sade: »Det är detsamma med fisken!» Men mrs Crupp svarade: »Säg inte det. Det finns ostron att få, och varför skulle ni inte ta det?» Så var den saken avgjord. Mrs Crupp sade därefter, att vad hon ville rekommendera, vore följande: Ett par varma stekta höns — från pastejbagaren; oxstek med grönsaker — från pastejbagaren; två små birätter, såsom t. ex. en pastej och ett fat med njurar — från pastejbagaren; en tårta och (om jag så ville) litet gelé — från pastejbagaren. Detta, sade mrs Crupp, skulle lämna henne full frihet att koncentrera hela sin
