— 463 —
uppmärksamhet på potatisen samt att lägga upp osten och salladen så som hon önskade se dem upplagda.
Jag följde mrs Crupps råd och gjorde själv beställningen hos pastejbagaren. Då jag därefter vandrade längs Strand och i fönstret till en charkuteribod fick se en hård, fläckig substans, som liknade marmor, men hade till påskrift: »Mock Turtle» (oäkta sköldpaddssubstans), gick jag in och köpte mig ett stycke därav, vilket, efter vad jag längre fram fick anledning att tro, kunde ha räckt för femton personer. Denna anrättning gick mrs Crupp efter några svårigheter in på att värma upp, och i sitt flytande tillstånd krympte den ihop till den grad, att vi funno den vara vad Steerforth kallade »en smal sak» för fyra.
Sedan dessa förberedelser lyckligt och väl blivit verkställda, köpte jag litet dessert på Covent Garden-torget och gjorde en tämligen omfattande rekvisition hos en vinhandlare i grannskapet. Då jag kom hem på eftermiddagen och såg buteljerna stå uppställda i en fyrkant på golvet i skafferiet, sågo de så talrika ut (ehuru två saknades, vilket gJorde mrs Crupp mycket bedrövad), att jag rent av blev rädd för dem.
Den ene av Steerforths vänner hette Grainger och den andre Markham. De voro båda mycket glada och livliga kurrar, Grainger något äldre än Steerforth, Markham, som såg mycket ung ut, sannolikt icke över tjugu år. Jag märkte att den senare alltid talade om sig själv obestämt, såsom »en människa», och sällan eller aldrig i första person singularis.
»En människa skulle kunna trivas rätt bra, mr Copperfield», sade Markham — och menade sig själv.
»Det är inte något dåligt läge», sade jag, »och rummen äro ganska bekväma.»
»Jag hoppas att ni båda ha fört aptit med er?» sade Steerforth.
»På min ära», svarade Markham, »tycks inte staden skärpa en människas aptit. En människa är hungrig hela dagen i ända. En människa äter oupphörligt.»
Som jag i början kände mig litet förlägen och alltför
