— 464 —
ung för att presidera, förmådde jag Steerforth att sätta sig vid översta ändan av bordet, då maten blivit serverad, och satte mig själv mitt emot honom. Allting var mycket gott; vi sparade icke vinet, och Steerforth lyckades så utmärkt att hålla munterheten vid makt, att vår glada stämning icke avbröts för ett enda ögonblick. Jag var under middagen icke en så god sällskapsbroder som jag kunde ha önskat, ty min stol stod mittemot dörren, och min uppmärksamhet stördes av att den flinke unge mannen mycket ofta gick ut ur rummet och att hans skugga omedelbart därefter syntes på väggen till skafferiet, med en butelj för munnen. Den unga tjänsteflickan förorsakade mig ävenledes en viss oro, icke så mycket därigenom att hon försummade att tvätta glasen, som därigenom att hon krossade dem i bitar. Ty som hon var av en vetgirig natur och ur stånd att, såsom det uttryckligen var henne ålagt, inskränka sig till skafferiet, tittade hon oupphörligt ut på oss och inbillade sig ständigt att hon blev upptäckt, i vilken tro hon åtskilliga gånger hastigt retirerade på tallrikarna (med vilka hon omsorgsfullt hade belagt golvet) och anställde en betydlig förödelse.
Allt detta var dock endast obetydliga förtretligheter, vilka snart glömdes då duken tagits av bordet och desserten framsatts, vid vilket skede av festen den flinke unge mannen befanns vara mållös. Sedan jag i all tysthet bett honom söka mrs Crupps sällskap och ävenledes taga den unga flickan med sig ned i köket, överlämnade jag mig helt och hållet åt nöjet.
Jag började med att vara särdeles glad och upprymd; alla möjliga halvglömda saker att tala om runno mig åter i minnet och fingo mig att bli ovanligt språksam. Jag skrattade hjärtligt åt mitt eget skämt och åt alla de andras; kallade Steerforth till ordningen för att han icke lät vinkaraffinen passera; gjorde åtskilliga löften att begiva mig till Oxford, förklarade min avsikt vara, att giva en middag alldeles lik denna en gång i veckan tills vidare och snusade så vanvettigt ur Graingers snusdosa, att jag var tvungen att gå in i skafferiet
