— 466 —
var en satans hygglig pojke. Jag föreslog genast hans skål.
Någon rökte. Vi rökte alla. Jag rökte och sökte att kväva en tilltagande benägenhet för skakningar. Steerforth hade hållit ett tal för mig, under vilket jag nästan hade blivit rörd till tårar. Jag tackade och hoppades, att det närvarande sällskapet ville äta middag hos mig i morgon, i övermorgon — varenda dag klockan fem, så att vi skulle kunna njuta nöjet av samtal och umgänge under en lång afton. Jag kände mig uppmanad att föreslå en viss persons skål. Jag ville föreslå min tants skål. En skål för miss Betsey Trotwood, den bästa av sitt kön!
Någon lutade sig ut genom mitt sängkammarfönster, uppfriskade sin panna mot den kalla stenmuren och kände luften på sitt ansikte. Det var jag själv. Jag tilltalade mig själv med »Copperfield» och sade: »Varför försökte du röka? Du borde ha vetat att du inte kunde det.» Nu betraktade någon ostadigt sina anletsdrag i spegeln. Även denne var jag. Jag såg mycket blek ut i spegeln: mina ögon hade ett slött uttryck, och mitt hår — endast mitt hår, ingenting annat — såg drucket ut.
Någon sade till mig: »Låt oss gå på teatern, Copperfield!» Jag hade icke någon sängkammare framför mig, utan återigen det med glas betäckta, klingande bordet, lampan, Grainger på min högra sida, Markham på min vänstra, och Steerforth mitt emot — alla sittande i en dimma och mycket långt bort. Teatern? Ja visst, ja. Alldeles ypperligt. Men de måste ursäkta att jag först lyste alla ut och skruvade ned lampan — i händelse av eldsvåda.
Till följd av någon förvirring i mörkret var dörren försvunnen, och jag trevade efter den mellan fönstergardinerna, då Steerforth skrattande tog mig under armen och ledde mig ut. Vi gingo utför trapporna, den ena efter den andra. Nära slutet av trappan föll någon och rullade ned. Någon annan sade att det var Copperfield. Jag blev förtörnad över denna falska uppgift, till
