Sida:David Copperfield del I 1923.djvu/471

Från Wikisource, det fria biblioteket.
Den här sidan har korrekturlästs

— 467 —

dess jag, då jag fann mig liggande på rygg i förstugan, började tro att det fanns någon grund för densamma.

En mycket dimmig afton med stora ringar omkring gatlyktorna! Det var något otydligt tal om att den var regnig. Jag för min del tyckte att det frös. Steerforth borstade av mig under en lyktpåle och rätade upp min hatt, som någon tog fram från något håll på något högst utomordentligt sätt, ty jag hade icke haft den på mig förut! Steerforth sade nu: »Nu är det ju bra igen, Copperfield?» och jag svarade honom: »Allrivaribätter.»

En karl, som satt vid ett hål, ungefär som i ett duvslag, tittade ut ur dimman, tog emot pengar av någon och frågade, om jag var en av de herrar som det blivit betalt för, och tycktes, så vitt jag kan erinra mig, vara tämligen tvehågsen huruvida han skulle taga emot penningarna för mig eller icke. Kort därefter befunno vi oss mycket högt uppe i en mycket varm teater och sågo ned på en mycket stor parterr, som förekom mig vara full av rök — till den grad otydliga voro de personer, med vilka den var fullproppad. Där var även en stor scen, som såg mycket ren och snygg ut i jämförelse med gatorna, och det var folk på den, som talade om någonting, men fullkomligt obegripligt. Där var överflöd på strålande ljus, och där var musik, och där voro damer nere i logerna, och jag vet icke vad allt mera. Hela byggningen tycktes mig hålla på att lära sig simma och betedde sig på ett alldeles oförklarligt sätt, då jag försökte få den att stå stilla.

På ett förslag av någon beslöto vi att gå ned i logerna på första raden, där damerna sutto. En elegant klädd herre, som satt och hängde på en soffa med en operakikare i handen, passerade i en spegel förbi min syn tillika med min egen person i full kroppsstorlek. Därpå fördes jag in i en av de där logerna och fann mig själv säga någonting, då jag satte mig ned, och folket omkring mig ropade »tyst!» till någon, och damerna kastade förtrytsamma blickar på mig, och — huru? jo, ganska riktigt! — Agnes satt på bänken framför mig i samma loge, med en dam och en herre bredvid sig, vilka